Svårt att sova!!

Tänka att en annan människa kan beröra en människa så!
Nu har det gått 2 dagar sedan jag och min kollega hade våran självmords kandidat och jag ser fortfarande hans blick framför mig hela tiden, hans desperata kropp språk och hans totalt tomma blicka.
Somnade i fredags helt utmattad, mentalt utmattad. Men vaknade vid 04 och kunde inte somna om, tankarna vandrade på hur man kan bli så ensam,så man väljer att ta sitt liv och hur desperat man blir om det inte fungerar.
Han försökte ju ta sitt liv genom att skära upp sina handleder, men när det inte fungerade så försökte han skära upp ådrorna i fötterna och när det inte fungerade så går man i desperation upp till Jordbro station för att ställa sig längst ut på plattforms kanten och hoppa framför tåget.
Tackar min lyckliga stjärna att tjänstetåget kom från fel håll och ännu mer tacksam över att han inte upptäckte tåget.
Har nu suttit och tänkt på händelsen, om jag och min kollega gjorde något fel, eller om det fanns något annat vi kunde ha gjort. Och det finns mycket man kunde ha gjort bättre eller gjorde man allt rätt??
Men huvudsaken är väl egentligen att han kom bort från plattformen och kom iväg till sjukhuset.

Men att man själv skulle reagera så som jag har gjort denna gång. Läkaren på Previa sa att 40 minuter är en väldigt lång tid att vara under den enorma pressen som jag var i.
40 minuter som kändes som just då en evighet innan ambulansen kom till plats.
40 minuter att försöka övertala en människa att han är så mycket mer värd än att sluta sitt liv under ett tåg.
40 minuter med ovisshet om man hade en chans att stoppa honom om han nu hade tagit språnget ut  från plattformen.
Jag försöker att verkligen inte tänka på det här ordet OM!! Vad skulle ha hänt om! Nej ditt tänker jag inte en komma.
Men det går inte en minut just nu, då jag inte funderar på hur det hat gått för killen. Jag hoppas verkligen att han får den hjälp han behöver.
Jag hoppas att han har lika underbara vänner som jag har, som kanske vakanr upp nu och inser att han deras kompis inte mår bra och finns där för honom.

Har fått många klappar på axeln om jag jag gjorde ett underbart bra jobb. Polisen berömde mig när ambulansen åkte iväg med honom, Väktarna kramade om mig och sa att jag skötte mig suveränt.
Alla nära och kära tycker jag var duktig. Men var jag verkigen den. Gjorde jag verkligen mer än vad en annan människa skulle ha gjort???
Många har sagt till mig att många i denna situation hade vänt andra kinden till och gått där ifrån!! Jag hoppas verkligen INTE att dom har rätt......

Att man kan bli så ensam

Min och en kollegas morgon började med ett brutalt uppvaknande!! Vi står på stationen och väntar på varsitt tåg. Hon ska till Nynäs och jag ska till Cst för att börja.

Vi står och diskuterar att hennes tåg är sent.

Helt plötsligt så går det en kille förbi oss, väldigt tunt klädd och i flippflopps .

Han ställer sig på plattforms kanten med tårna utanför kanten. Han tittar söderut .

Säger till min kollega att det där är en självmordskandidat. Av någon anledning backar han ett steg och norr ifrån kommer ett tjänstetåg i väldigt hög fart.

Min kollega hon vänder sig om mot mig för hon är lika inne på att han kommer hoppa .

Men tack vare att tåget kom från fel håll så hoppade han inte. Han vänder sig mot oss och ja hans blick var helt tom.

Går in till spärrvakten och meddelar henne vad som händer där ute och hon verkade helt oberörd.

Hon säger att Ja jag får väl ringa trygg C.

Minns att jag vart irriterad på henne och ringer upp vårat OPL själv och får prata med underbara Micke. Så vakter larmas. På plattformen står min kollega och en resenär ( som blivit nervös).Min kollegas tjänstetåg kommer rullande in och på skyltarna står det SE UPP för passerande tåg! Och killen på en gång går över plattformen och ställer sig så när så nära plattforms kanten.

Tjänstetåget saktar in och plockar upp min kollega. 

Resenären som pratat med min kollega han kommer fram till mig och säger han är nervös att killen ska göra något!

Meddelar honom att vakter är på ingång . Helt plötsligt kommer killen fram och frågar om jag kan komma med honom .

Följer honom till en av bänkarna och han sätter sig ner.

Hans händer och fötter är blodiga . Frågar honom om varför han är blodig och får tillsvars en vass kniv. Ber att få titta på händerna och efter mycket övertalning får jag se dem. Han har försökt skära upp sina handleder.

Då finns inget val utan jag ringer 112 eftersom det fortfarande rinner blod ur handlederna.

Resenären och jag får in killen i vänthallen och där bryter killen ihop. Får ur honom att han är ensam och att eftersom tåget kom från fel håll hoppade han inte. Han talar jätte dålig svenska, så för engångs skulle kommer min Rinkebysvenska till något bra.

Han lutar sig mot min axel och tårarna bara rinner. Ordningsvakter kommer på plats och killen stelnade till. Håller upp ena handen mot ordningsvakterna och dom backar tillbaka. Då slappnar killen av en aning.

Sen ser man blåljusen runt stationen och ena ordningsvakten springer ner och det enda som kommer upp är ambulans personalen. Dom håller sig på avstånd och jag försöker få killen att förstå att dom vill kolla hans blödande handleder.

Han låter en komma fram om jag står kvar. Ambulans sjuksköterskan säger att han måste åka in. Men killen vägrar för han vill hoppa framför tåget.

Jag och resenären intalar honom att ingen ska dö idag, utan han ska få hjälp . Killen bryter då ihop igen och gråter mot min axel.

Sen säger han NEJ, jag DÖ!! Du ringa min mamma och vill att jag ska ringa hans mamma!

Blir då arg på killen och säger att om några timmar så kommer mitt tåg som jag ska jobba på att blåsa förbi här och INGEN ska hoppa framför det och speciellt INTE han!!

Efter en stund övertalning så går han med på att följa med till ambulansen om jag får följa med ner! Säger åt honom att så klart jag följer med ner.

Väl nere så blir killen jätte nervös för där står massa poliser och väntar.

Ordningsvakterna får polisen att backa bak en bit.

Så till slut får vi killen att sätts sig på båren och följa med ambulansen .

När jag och resenären börjar gå upp mot plattformen igen så kommer en reaktion jag absolut inte förväntade mig!! Hela cenariot spelar upp sig i mitt huvude igen och jag hör hur resenären som hjälpt mig säger att nej. Jag går hem. Medans jag går på plattformen så börjar min kropp skaka något fruktansvärt och jag blir helt mentalt slut!! Ringer Micke på OPL och säger att jag inte orkar tänk tåg. Var av Micke säger att jag har skickat ut jouren på din tur! 

Hela tågresan in till Cst så är det som ett vaccum , helt plötsligt är jag på Cst och går upp på jobbet där morgon jouren mötet mig.

Vi pratar och tårarna börjar rinna på mig. För helt plötsligt så finns där ett ansikte på någon vi troligtvis eller med all säkerhet hade kört på!! Helt plötsligt blev där en person !! Och inte ett dunk!!

Har varit med om 2 st påkörningar innan och då har det runnit av en som vatten på en gås, men nej inte denna gång !

Arbetsledaren dom har jouren bestämmer att ta mig ut tjänst!! Och nu så här så tycker jag det är ett bra val!! För hur jag än försöker tänka på något annat , så kommer han tomma blick på näthinnan!!

Känner mig själv väldigt tom just nu och funderar på hur man kan bli så nedstämd så man väljer att försöka ta sitt egna liv?! 

Fick äran att lyssna på ena AIK-tvillingen

Nu när jag sitter och skriver detta är jag fortfarande tårögd och väldigt rörd över att få lyssna på AIK -tvillingen Erik.

4 år har redan gått sedan hans älskade tvillingbror gick bort !

Han berättade om hur tufft det var utan broder och svåraste tiden är runt jul, då han saknar sin bror som mest. 

Han berättade om hur dom växte upp tillsammans och allt dom gjort . Som AIKar själv så har alltid dom bröderna symboliserat AIK!! Så jag minns den dagen då Lennart gick bort och det tror jag hela AIK världen gör!

Sitter här på tunnelbanan mot Farsta och försöker skriva detta och jag måste se ut som en fjant!! Tårarna rinner , för helt plötslig kommer minnena tillbaka från den dagen för 4 år sedan. 

Man visste att han var sjuk, men man hade hoppet kvar att han skulle bli frisk.

Men nej ödet ville något annat .

Så idag när man sprang på tvillingbrodern på Hötorget så väcktes alla känslor igen. 

Folk i stånden på Hötorget hälsade och pratade med honom. Frågade hur det var, men bilden av bara 1 tvilling är så fel. Dom har alltid varit 2. 

Vill inte ha en GRÖN jul!

När man växte upp så var det för det mesta gröna jular. Varför?? ja ingen aning, för då var inte diskutionerna om klimat förändringarna så vilda som dom är nu.
Så visst kanske det var det som gjorde att barndom jularna var gröna.
Men nu dom senaste åren så har vi varit bortskämda med MASSA MASSA underbar vit snö. Och i år verkar det bli en riktigt GRÖN jul.
Vet att många är jätte lyckliga att det vita " lappmöglet" som dom kallar det har missat Stockholm. Men hur mysigt är det inte när man kliver upp så pass tidigt som jag ändå gör varje morgon och det är ljusare ute. Visst det är för det mesta kallare också, men ändå. Som tidig morgon jobbare så är det bra mycket lättare att kliva upp när snön gnistar i lampljusen och man hör knarrandet under skorna.
Människor man möter den tiden på dygnet är faktiskt trevligare när det är lite ljusare.
Men nu när snön LYSER med sin frånvaro så är det bra mycket tyngre att kliva upp. Man kliver ut i en mörk och grå värld,som är ruggig och kall. Visst är det kallt med snön med, fast det är en annan kyla då.
Folk i den Röda Limousinen( nattbussen) kurrar ihop sig och säger varken bu eller bä. Man är små frusen pga av dugg regnet som lyckas krypa in överallt. Nej Inte är det kul inte.

Jag som då jobbar i kollektivtrafiken, borde jag inte vara lycklig över att snön inte kommit för då rullar ju våra tåg?!?! Och inget SNÖ kaos ställer till det
Jo visst borde man vara det!! Men samma där. Folk är så mycket trevligare när det är snö, folk behöver det lilla ljuset som snön ändå ger,I motsatts till regn och rusk som gör allt så mycket dystrare.

Lyckliga barn förra året

Personligen så har jag mycket svårare att få en riktigt mysig julkänsla när det är grått och dystert. En riktig julkänsla för mig är snön som faller, adventsljusen i fönsterna, barn som far ner för pulkabacken, rosiga kinder när dom kommer in och att man får umgås med sina nära och kära.
Visst den delen att umgås med nära och kära det får man ju ändå fast det är en GRÖN jul. Men nej den riktiga JUL känslan finns inte riktigt där.
Spelar ingen roll hur mycket man håller på att julstöka och baka och spela julmusik, så för mig saknas ändå den julkänslan.

Deras fina snögubbe förra året

Våran baksida förra vinter

Hamnade i oenigheter om att vara hemmafru eller ej!!

Lär säkert få skit för detta med vi kör en då!
För någon vecka sedan hamnade jag i onåd hos en bekant till oss ang detta med att vara hemma fru eller ej. Hon är hemma fru och hon stortrivs med detta och hon satt och klankade mer på mig och min livsstil som arbetande 4 barns mamma.
Hon kunde inte förstå hur jag som mamma kunde offra dessa dyrbara stunder med mina barn genom att gå och jobba.
Och jag vände då på steken och frågade hur man orkar att bara gå hemma och inte ha ett eget liv, utan att bara serva familjen hela tiden!!
Har absolut ingenting emot hemmafruar för jag tycket dom gör ett sju helvetes bra jobb. Men det är INGENTING för mig. Jag har alltid jobbat, började jobba på Mc Donalds när jag var 13 år och har sedan dess hunnit utbilda mig till både ambulansförare, brandman och undersköterska. Har även hunnit utbilda mig till styckare och nu då ,så jobbar jag på pendeln!! Ett liv jag trivs med.
Har flera bekanta som är hemma fruar och dom gör ett jäkla bra jobb med både hus och familj. Jag beundrar dom något enorm.
Men just denna bekant blir jag tokig på, för i hennes värld så är alla arbetande mammor usla och vi har absolut ingen aning om vad barnuppfostran är.
Nähä tack för den du!! Prova själv att varje dag behöva gå upp runt 02 på natten för att åka till jobbet! för att sedan komma hem och plocka upp efter familjen,tvätta , städa, se till att dom blir utfodrade, dom skall skjutsas till fiol lektioner. Hinna läsa läxor med dom och någonstans hinna mysa med dem innan det är dags att nanna kudden igen för att ytterligare en dag kliva upp 02 en morgon.
Nej det är inte lätt att vara arbetande mamma heller, precis som det inte är lätt att vara hemma stannade mamma heller.
Men NEJ jag vill inte byta bort mitt liv som jag lever nu. Nu ser jag fram emot dom lediga stunderna med mina barn. Okej vi kanske inte alltid är sams på dessa lediga stunder, men dom är små människor dom med som måst få börja leva sina egna liv också med vänner och vara ute utan mamma och pappa.
Sen frågade jag henne varför hon inte hackad på Jörgen för att han inte är hemma och är hemma pappa?! Hon tittar på mig som var var från en annan planet, en man som är hemma med sina barn får jag tillbaka. nu har du verkligen spårat ur får jag höra. En kvinnas plats är hemma med sina barn och det är bara egotrippade mammor som jobbar.
Vart så ledsen över den kommentaren. Nej jag är inte egotrippad utan jag försöker kunna ge mina barn ett bra liv utan att behöva tigga om vissa saker och nej alla GIFTER sig INTE för PENGARNA skull!! Jag gifte mig med Jörgen pga av att jag ÄLSKAR honom och inte för att han är rik!!
Usch vad hemska jag känner mig, men nu är det skrivet!!
Så ja ni som här hemma fruar och trivs med det fortsätt vara det, för ni gör ett jätte bra jobb!!

God morgon världen

Ja då var man vaken sedan 05 i morse och när man går upp den tiden, så hinner man göra massvis med saker innan familjen ens gör ett knyst av sig.
Har hunnit tvätta, börjat koka tomte gröt , plockat upp efter gårdagen myspys och så vidare.
När man sitter här i ljuset från advents stjärnorna med en kopp te, så hinner man fundera massvis.
Och en av dom funderingarna är på hur lyckligt lottad man är egentligen. Här hemma har man make och 4 barn som ibland driver en totalt vansinnig, men ändå jag har några som driver mig vansinniga! Finns så mycket folk där ute som inte har någon alls och det måste vara tufft för vissa att inte ha någon vid stor helger som jul och nyår. Medans vissa har valt att ha det så.
Själv känner jag att jag skulle nog inte kunna klara mig utan nära och kära runt dessa högtider och speciellt mina barn och man.
JAJA jag vet att jag brukar säga att dom för det mesta är till salu. Och att dom driver mig till vanvett. Men nu när man sitter här och lyssnar på deras andetag och snarkningar( Nej inte Jörgen utan Linneas) så inser man hur extremt underbart det är att ha dem.
Försökte föreställa mig en jul utan dom och det enda jag kände var en enorm tomhet och tårarna började rinna.
Visst om man inte hade dem så kanske man inte vet vad som saknades. men nu när dom finns i mitt liv, så kan jag verkligen inte tänka mig ett liva utan dom.
Man ska njuta av den enormt korta stund som dom verkligen är små och vill umgås med sina föräldrar, för snart är dom vuxna och utflugna ur boet. En tanke som skrämmer mig lite, men inte av ego skäl eller jo kanske.
Men oron över hur dom kommer klara sig, kommer dom träffa sitt livs kärlek,kommer dom få jobb osv.
Visst många tycker säkert varför oroa sig nu, det är ju många år kvar. Fast Oliver är 11 och dom 11 åren har gått jättefort, så snart är han vuxen och man har inte hunnit med att den tiden flugit förbi så fort.
En annan av mina stora orons moln är Rickard och hans skaldjursallergi. Där har ni något som verkligen skrämmer skiten ur mig.
Vetskapen av att han kan dö av denna allergi om han inte får hjälp. Hur skall man kunna skydda honom?? Det går inte, jag kan inte förbjuda skaldjur i världen eller i våran närmsta umgänges krets. Visst man kan be folk undvika att äta det om dom skall träffa honom. Men eftersom han är så pass allergisk så kan det lilla minsta utlösa hans allergi. som i skolan tex. en lärare hade ätit kräftor dagen innan och kom med samma jacka till skolan den dagen och gav Rickard en kram och hon hade visst fått en stänk av kräftspad på sin jacka och det utlöste hans allergi.
Eller i kyrkan så var det någon som hade ätit något med skaldjur också dagen innan och den kvällen slutade med ambulans och blåljus till Sös barnakut.
Där läkaren uppmanar att vi skall hålla honom ifrån skaldjur. Ja och vad tror hon vi försöker göra??!! Han kan inte ens gå in på Ica Maxi eller Coop efter som dom har fiskdiskar,eller Port 73 eftersom Mickes fisk finns där. Har vi turen kanske allergin minskar ju äldre han blir eller så förblir den lika illa som den är nu.
Hur kommer de då att gå för honom när han blir äldre? Kan han själv gå och handla i mat i butiken eller är det något han måste få hjälp med?? Sånt sitter man och oroar sig för.
Kan säga att jag är livrädd när vi skall tex åka in till stan och gå runt i affärer. Tänkt om han får en allergisk chock då?! Visst vi har enipenen med , men ändå.
Vet att man inte skall måla fan på väggen redan innan det händer, men oroa sig JA det gör man.
Liam och Linnea då?! Oroar jag mig för dem?! Såklart jag gör. Men Liam har så pass mycket skinn på sin lilla näsa så jag vet att han kommer klara sig alldeles utmärkt. Är dock lika orolig för honom som för dom andra barnen om hur hans framtid skall bli.
Linnea! Ja hon är som Liam en tuff liten tjej med extremt mycket skinn på näsan och där har man en annan oro egentligen. Kan redan nu ha oron för när hon skall gå ut själv när hon blir lite äldre. Kommer sitta som en hök över telefonen och vara jätte orolig om hon inte ringer( fast det gör jag redan nu på Oliver)
Är jag en HÖNS MAMMA???? I mina egna ögon så JA!!!!

Då var det dags igen

Trodde jag skulle klara mig, men nej 3 veckor efter bukplastiken och ärrbråcks operationen så började jag känna mig dålig.
Magen kändes stel och ville inte riktigt som jag ville. Och den dagen slutade med ambulans in till sjukhuset.
Mmm den resan var inte trevlig, ambulansen kom och fick nog Sveriges mest otrevliga ambulans sjuksköterska. Hade så ont att tårarna rann och dom bestämde att jag var tvungen att åka in. Fick jag någon hjälp ut till ambulansen?? NEJ utan jag fick klara mig själv,men orkade inte hela vägen ut. Jörgen fick hjälpa mig sista biten.
Dom diskuterade vilket sjukhus jag skulle till och Jörgen sa att jag hade order om att åka till Karolinska Solna efter som det var där jag operades sist. Men lyssnade sjuksköterskan??? NEJ
Hon bestämde att jag skulle till SÖS. SÖS varför ska jag till SÖS???
Hon frågade mig i ambulansen om jag ville ha smärtstillande och jag sa att ja tack det skulle inte skada, en då piper hennes mobil till och hon tittar på den och svarar.
Sen sitter hon och tittar på mig, säger ingenting utan bara tittar.
Har så ont nu och tårarna rinner ner för mina kinder, så då frågar hon igen om jag vill ha smärtlindring och svarar yttligare en gång att JA det vill jag. Men nej hennes mobil piper igen och hon kollar den igen.
Tittar upp mot taket i ambulansen och försöker tänka på annat och verkligen försöker glömma hur ont det gör!! Hon tittar åter på mig och frågar om jag är allergisk mot några läkemedel och svaret är som vanligt. JA och hon vänder på pappret för att börja skriva,men gissa vad?? Jo hennes mobil piper och hon kollar den istället.
När vi närmar oss SÖS då tittar hon på mig och frågar om jag ville till ett annat sjukhus eftersom Jörgen hade påpekat detta. Säger då att ja det hade varit trevligt om jag fått åka till Solna, men nu när vi bara är 50 m från ambulans entren så får det väl bli SÖS.
Inne på sjukhuset så blir jag lagd på en brits och ambulans sjuksköterskan går iväg. Jag har fortfarande inte fått någon smärtlindring, utan blir lämnad i korridoren. Känns som om jag skall gå i tusen bitar. Efter 30 minuter så har fortfarande ingen kolla mig. Ligger där och har så ont så ont. Försöker ropa på en ssk men ingen bryr sig.
Jörgen ringer för att höra hur det går och jag bryter ihop, min enda önskan är att han kommer och hämtar mig , vill verkligen inte vara kvar.
När 45 minuter har gått så kommer en vitklädd människa och sätter på mig ett armband och jag säger till honom att snälla jag har så ont att jag klarar inte mer snart. Enda svaret jag får är att kirurg personalen kommer strax och tar hand om dig.
Skickar ett SMS till Jörgen och ber honom komma och hämta mig. 15 minuter senare kommer Jörgen in på sjukhuset och fortfarande ingen som kollat till mig, så han går till ssk disken och mer eller mindre undrar vad i helvete dom sysslar med??!! Han får svar att Ambulans sjuksköterskan hade gjort bedömningen att jag inte hade så ont, så mig var det inte bråttom med. Så jag hamnade sist på listan och hade 13 patienter före mig!
Skit kul. Hade bara den lilla sura J-V damen kollat mig i ambulansen och inte på sin mobil hela tiden så kanske hon hade märkt att jag hade ont.
Jörgen blir så arg, så han bestämmer att ta mig där ifrån, men precis när han skall hämta mig så kommer dom springande från kirurgen och ska köra mig in på en sal. Men NEJ jag vill verkligen inte vara kvar på SÖS.
Jag står för min åsikt att SÖS är och kommer förbli ett skit sjukhus, där personalen är noncharlant och ett gäng Divor!!
Jörgen han kör mig till Solna och när vi kommer dit är jag så pass medtagen att jag inte ens orkar kliva ur bilen,så Jörgen han går in och dom ber honom köra in i ambulans entren och där möter sjuksköterskor upp oss och lägger mig på en bår .
Dom tar prover och kollar min journal och upptäcker att jag har problem med tarmvred och då får allt en jäkla fart.
1½ timme efter det att jag ankommit Karolinska i Solna så har jag varit på röntgen och blivit inlagd . Vilken skillnad det är på sjukhus.
Ena skillnaden är att på SÖS så låter dom (som i detta fall ) ambulans sjuksköterskan göra första bedömningen och har man då oturen att få hon jag hade, ja då kan man ha haft en hjärtinfarkt och hon skulle fortfarande anse att man inte hade några problem. Medans Solna så anmäler man sig och sedan får man mer eller mindre på en gång träffa en ssk som pratar med en och kollar olika prover och där efter bedöms man på vilket Prio man skall hamna i.
Att det kan vara sådan skillnad på sjukvården här i Stockholm! Man blir ju nästan mörkrädd,eller nästan. Man blir mörkrädd. Visst SÖS ligger så väldigt centralt som det gör och har väldigt mycket folk,men ändå man måste väl ändå kolla alla som finns där och inte bara lita på vad kassan eller ambulanspersonalen tycker. Ett tillstånd kan drastisk försämras och då har man verkligen som sjukhus skitit i det blå skåpet.
Visst det finns många som säger samma sak om Solna och Huddinge. Men vilket sjukhus är bäst?? Det är nog svårt att avgöra, men min personliga åsikt är att Solna Vuxen akuten är helt outstanding jämfört med dom andra 2 akuterna.
Solnas barnakut (astrid lindgren) ja det kan vi ta en annan gång. För den har jag enorma åsikter om kan jag lova!!!

Vad är värst egentligen???

Ja vad är egentlige värst?? Fulla ungdomar eller fulla kostymnissar!

Min röst går iallafall till dom fulla kostymnissarna! Nej ni är inte Guds gåva till mänskligheten, även om ni tror det efter en herrans massa sprit innan för kragen och nej ni är inte allvetare heller!! 

Att jobba i kollektivtrafiken gör att man tidigt tidigt en morgon får stöta på en hel del överför friskade människor och viss är jätte trevliga och vissa skulle aldrig ha tagit den där första drinken/ölen!

Och värst är det väl nu , när alla julbord dragit igång.

Fulla ungdomar går för det mesta att resonera med, men en full kostymnisse som 1 gång om året ( typ) får komma ut och lufta sina lurviga är näst intill omöjlig att prata med.

Kommer till Cst( Stockholms central) där kommer det fram en herre till 2 av oss som just klivit av den röda limousinen och  är på väg till våran dörr för att gå in. 

Han försöker få komma in och vi båda förklarar att stationen öppnar 05 men ska han med pendeln så ska han gå lite längre bort för där är ingången till pendeln.

Men nej han ska in genom personal ingången och min kollega förklarar bestämt att denna del av centralen är avstängt just nu för allmänheten men dom öppnar klocka 05.

Herren börjar då argumentera mot honom och kallar honom både det ena och det andra . Kollegan fortfarande artig mot Herren och förklara ytterligare en gång !! Men Herren försöker ändå ta sig in.

När man har detta med dom fulla " ungdomarna" så accepterar dom för det mesta detta, och går vidare dit man pekar. För dom inser att det finns en dörr som troligen är öppen och dom kan värma sig!!

Men nej inte kostymnissar!! Dom ska dra upp hur mycket mer dom tjänar och hur mycket mer värdefullt deras jobb är och hur många  mer viktiga människor dom känner! Och standard kommentaren är för det mesta DU jag är högt uppsatt , så jag känner din VD!! Jaha och?? Brukar nu  i regel fråga vad våran VD heter och kan dom svara på det, så får dom gladeligen mitt anställningsnumret! Men hur många tror ni vet vad någon av alla våra chefer heter?? Tror jag fått rätt förnamn 1 gång under alla dessa år. 

Och samma sak även denna gång . Han stod där och gorma och svor , han skulle anmäla oss till våran högsta chef dvs VD!! 

Frågade honom då vad  VD heter och går till svar att det ska jag skit fullständigt i!! Förklarade då att om du kan namn ge våran VD då får du mitt anställnings nummer så du kan få gnälla ordentligt och du kan även ha en anställd att sätta dit .

Ja du han nämnde många namn och inte ett enda var rätt!!

Kan ju skvallra att våran VD är en man och kostymnissen kom på många namn , men mest tjejnamn!! 

Så NÄÄÄ det blev inget anställningsnummer till den trevliga Herren .
Men egentligen hur kan man gnälla på DAGEN ungdomar då dom äldre än snäppet värre än dom yngre och bra mycket otrevligare!?
Vad hände att man som vuxen skulle förgå med gott exempel?? Nää jag håller fast vid teorin...där spriten går in , går vettet UT!!!!

Prio 1 och blåljus med sonen till SÖS

Vi var i kyrkan och firade advent och nya kyrkoåret som började i dag. 

R kom upp med L och bästa polaren!

Dom hade kul, fick hjälpa prästen tända första ljuset i adventsljusstaken.

Efteråt var det adventsfika och lotter.

Medans vi sitter där och fikar, så börjar R klaga på att hans hals kliade och man såg hur han började svullna i ansiktet och han blev rödare och rödare i ansiktet !!

Man märker hur han får svårare att andas. Ringer Jörgen och ber han komma och hämta oss , eftersom R allergi väska ligger hemma.

Väl hemma, så fortsätter R svullna och bli flammig över kroppen.

Så Jörgen ger honom en Epipen, en adrenalin spruta och R började skaka och huvudet sa han kändes som om det skulle sprängas! Vi gav honom betapred med, men ringa 112 vart vi tvugna att göra!

Ambulansen kom relativt fort och R hade piggnat på sig en liten aning ! Men han måste ändå följa med till SÖS

I ambulansen får R det svårt att andas igen och han blir prio 1 och blåljus.

Han fick mer adrenalin och mer allergi medicin.

Väl inne på SÖS, läggs han på övervaket. 

Där trycker dom i honom ännu mer mediciner och han får en lugnare andning 

Efter en stund så orkar han inte att vara vaken längre , och jag förstår honom . Han har under 1 timme fått mer medicin än vad en vuxen brukar få.

Nu när man sitter här så hinner man reflektera över hur illa det kunde ha gått. 

Man hinner tänka på mycket . 

Jag är mest förundrad över hur extremt lite han behöver utsättas för, innan han blir så extremt dålig .

Vad händer om han skulle få det i sig?? Nu vart han inte utsatt för direkt kontakt med skaldjur , utan av att träffa någon som ätit det under dagen, eller går dagen!

Jobbigast är att man  kan inte skydda honom för detta!

Utan det är något han måste lära sig att leva med!

Det är så jobbigt att behöva sitta brevid och vara hjälplös.

Folk i våran omgivning tycker vi ska säga till ett par dagar i förväg om R ska med eller ej.

Men ska folk verkligen behöva låta bli att äta tex räkor kvällen innan , bara för att dom kanske kommer träffa R.

Han är 8 år och det är inte alltid han vill följa med när det väl kommer till kritan! Utan han stannar hellre hos morfar vissa dagar. 

Det är en svår fråga tycker jag!! Visst skulle jag vilja skrika ut till världen att GE FAN i att äta skaldjur. 

Jag vill inte att min son ska behöva utstå detta varje gång han möter någon som ätit skaldjur !! Men jag vill inte heller att folk ska behöva tänka på vad och när dom äter skaldjur !!

Detta är ett dilemma som är svår löst!!

Förälder Lätt eller Ej??

Att vara förälder är det lätt att vara eller är det inte??

Måste nog hålla med Oprah Winfrey här. ATT VARA FÖRÄLDER ÄR VÄRLDENS TUFFASTE JOBB!!

För ibland känns det att vad man än gör så blir det så fel , så fel!!

Ett scenario ur verkliga livet

Mamman har i flera timmar fått utstå massa förolämpningar från sitt 10-11 åriga barn, barnet har kallat mamman både det ena och andra och kan lova att ord som hora och fitta och många många flera sådana ord har barnet vräkt ur sig och när mamman tillslut lessnar och säger åt barnet ( okej mer eller mindre skriker ut det) att jag kan inte tvinga dig att bo kvar här, utan vill du flytta så måste jag hjälpa dig att fixa det! Jag vill inte, men vill inte heller tvinga dig att bo kvar där du inte kan respekterar dom under samma tak!

Och just som mammam yttrar detta kommer en nära anhörig in i huset!!

Säger inget till mamman överhuvudtaget , utan hinner knappt utanför dörren och ringer sociala !! 

Istället för att ta reda på vad dom hänt eller kolla om mamman mår bra eller barnet! 

Nej man ringer sociala och anmäler mamman för dålig barnuppfostran !!

Om man själv inte har barn kan det vara så enkelt att sätt sig på höga hästar och peka med pekpinnen att så här ska det vara och du gör fel!! Lika lätt som bara behöva gå där ifrån när man inte vill höra vad som verkligen sägs .

Men när man dag ut och dag in får höra samma visa från barnet. Ja då orkar man inte tillslut , utan man bryter ihop !!

Och ja man vräker ur sig saker som man ångrar sedan. 

Som 4-barns mamma med en 11-åring hemma så förstår jag denna mamman perfekt !! Förstår henne när brevet från sociala kommer, förstår hur maktlös hon känner sig mot världen. Hur anklagande det brevet kan låta och sedan upptäcka att det är en nära dig som anmält !

Vet själv hur det är att ha en 11 åring som försöker finna sig själv och dom har det inte lätt, dom behandlas inte som barn och inte heller som vuxen. Utan någonstans där emellan i bästa fall. 

Och ja vissa pre tonåringar klarar det men vissa inte och som föräldrar då behöver man precis allt stöd som man kan få. Då är det inte kul att bli kapad vid knäna, och få höra motiveringen att vi gjorde det gör att du ska få hjälp!! Ja men hjälp då till. Kliv ut ur den perfekt bubblan vissa lever i och var stöd åt denna mamman som behöver hjälp , kanske på alla plan hon behöver hjälp.

Men nej så fort det krävs något utanför sin egna säkerhetszon så är det nu så lätt att ringa sociala.

Hjälp mamman med tex att diska eller fixa en tvätt , så hon kan få denna lilla extra tid till barnet . 

För det har vi märkt här hemma med våran 11 åring, att det är mycket mindre bråk med honom om vi kan ta oss den lilla extra minuten att fokusera på honom.

Och så är det nog med alla barn , dom behöver få uppmärksamheten och speciellt när dom är på väg in i tonåren !!

Men märker man sedan att familjen behöver mer hjälp, ja men ring då sociala i samråd med den familjen och förklara vad det gäller!! Att föräldrarna skulle behöva hjälp med avlastning pga av en jobbig situation med ett barn. 

För i detta läge är det inte lätt att vara förälder . Det är inte lätt när alla så kallade jag vet bäst personerna sitter och konstant granskar en , följer ens varje fotsteg och bara väntar på att man skall göra fel och sedan högt och tydligt kritisera en.
Skaffa egna barn och bevisa då hur förbenat duktigt dom är, visa oss "dåliga mammor och pappor" hur bra ni verkligen är på att alltid vara "bäst".
Visst många klarar säkert av det, men jag tror att lika många skulle själv stå där i panik och kanske inse att aj fan det var ju inte så lätt som jag alltid trott det var!!
Man känner sina egna barn bäst, man har dom omkring sig nästa 24 timmar om dygnet. Så som syster, mormor, farmor , nära och kära.Dom kan smita  när det börjar bli jobbigt, dom är inte där när barnen kanske beter sig som värst! Ingen brukar komma när barnen är som värst och erbjuda sig att ta dom, utan folk erbjuder sig jätte gärna när barnen är nyfödda och inte gör många knop eller när barnen är så pass stora så dom egentligen inte behöver ha barnvakt för dom klarar sig själva.
Så jag förstår egentligen inte hur dessa människor kan sitta och klaga på att det ligger dammråttor i hörnen. Det spelar ingen roll att man som förälder bara timmarna innan har dammsugit, vaskat, torkat bord, stolar, diskat osv för så fort man vänder ryggen till så är det likadant igen. Men för vissa och jag är med i den kategorin så ska det vara städat. Men som 4 barns mamma måste jag släppa på den regeln, för jag kommer städa ihjäl mig en vacker dag. Men jag känner också pressen från vänner som har det kliniskt rent och konstant gnäller på en att det är stökigt.
Visst är man ensam eller bor utan barn, då är det lätt att hålla rent, man kan vara pedantisk. Men försök låna 2 st barn och se hur lätt det är att hela tiden har det kliniskt rent.
Jag trodde att kvalitets tiden man spenderade med barnen var det viktigaste och att barnen mår bra, men för många i ens umgänges krets så kommer städandet ALLTID först.
Och det är dom som inte heller kan inse att man gör sitt bästa som förälder, men det duger inte till dom och då springer man till sociala och gnäller . Sen får man sitta där som förälder med svansen mellan bena och skämmas bara för att en pedant människa utan barn som BARA VET BÄST har anmält en!!

Operations dagen är här!!!

Då kom den , den stora OPERATIONS DAGEN!!

Hela morgonen gick åt till det nervösa väntandet. Kom till KS i Solna i tid, men fick sitta och vänta i över en timme innan dom ens gav mig en säng.

Och då blev det stressigt eftersom jag skulle opereras vid 12 och vid 11.30 satt jag fortfarande i dagrummet och väntade på att gå en plats !

Helt plötsligt kommer min läkare Hannes ut i dagrummet , ropar ut i korridoren att hon är här . Får ta mina saker och följa med. 

Fanns ingen plats för mig på avdelningen just nu, så jag fick vänta i behandlings rummet! 

Väntan blev inte lång innan det var dags att rulla in på operation.

Uppe på op var dom jätte gulliga, narkosläkaren jag träffade dagen innan hade berättar att jag var jätte nervös att sövas. Så personalen satt och pratade med mig och gjord allt för att jag skulle vara lugn!

Till slut var det dags att rulla in på operationssalen, nu börjar verkligen ångesten komma. Men en narkos sköterska satt brevid mig hela tiden och vi pratade. Sen sa narkosläkaren att vi ses om ett par timmar och jag gled in i sömn.

3 1/2 timme senare vaknade upp med massa leenden runt omkring mig. Det kändes skönt . Men ojoj vad jag var kissnödig , men var tvungen att prata med Hannes innan jag fick gå någonstans 

Han kom och berättade att operationen tog längre tid än beräknat , då dom blivit tvugna att kalla på en gastrokirurg. Hannes och Marcus hade hittat det spökande bråcket som Huddinge sagt inte existerar ! 8 cm långt var det. Så istället för att strunta i det, då fixade dom det !

Väl på uppvaket så var personalen jätte gullig och Hannes var och berättade att dom tog bort några kilo fett och hud och att han var jätte nöjd med resultatet . Men dom hade fått gjort en ny navel eftersom min gamla var så sönder skuren.

30 minuter efter att jag rullades ut på uppvaket, så var jag uppe och det tyckte dom var jätte bra.

När jag väl kom upp på avdelningen så frågade dom om jag ville ha fika och JA hur hungrig som helst. 

Då hände en rätt söt sak , uskan Daniel kom med en kopp Te och en lussebulle. Och sa med hälsningar från narkosläkaren!! Narkosläkaren och jag skämtade om det innan jag somnade. Hon frågade om det var något speciellt jag önskade och sa då på skämt att ja när jag vaknar så vore det gott med en kopp te och en lussebulle. 

Så hon löste det. Tycker det var en jätte fin handling .

Satt där på kvällen och mös med min tekopp och bulle! 

Mage innan operation 

Mage efter operation och min nya fina navel!

Visst blåslagen och mörbultad, men ojoj vad det är värt det!!

90% av mitt gamla ful ärr är borta!

Förberedande operations samtal!!

Då var det dags för att träffa plastik kirurgen på Karolinska sjukhuset i Solna! Skräckslagen?? JA visst är jag det, för operationen ?? NEJ, det är jag inte! Vet att det kommer göra ont och vet att jag måste behöva ta det lugnt!! Att ta det lugnt skrämmer mig, men värst är nig det gammla vanliga!! SÖVNINGEN!! Hatar den som bara den , har riktig ångest över den!! Kan man inte få vara vaken under operationen , fast med ryggbedövning . Så som man får vid kjesarsnitt , lovar att ligga still och inte klaga. Men att bli nedsövd , inte veta vad som händer och det värsta tänk om man inte vaknar upp något mer! Ja ja jag vet att om jag inte vaknar upp något mer, så är det inget jag kommer veta om!! Men vad kommer hända mina älskade barn, Jörgen och pappa!! Pappa vet jag kommer inte överleva om jag skulle somna in. Han kommer inte klara av en sorg till. 

Barnen?? Jag vet att dom är starka och dom kommer klara sig . Så det är väl egentligen en självisk tanke att vara orolig över det!!

Får man bli trött på folk ??

Ja det tycker jag man kan få bli !! Speciellt just nu på vårat jobb. Ärligt hur kan man missa att för 1 vecka sedan spårade ett godståg ut vid Stockholms södra och tack vare den urspårningen blev det rörigt i tågtrafiken !!

Så många dumma och idiotiska kommentarer man fått hörs den här veckan skrämmer mig. 

Kan det verkligen vara så att folk är så pass egoistiska ändå ??

Är det någon av dessa resenärer som en ängnat en tanke åt lokföraren på det urspårade tåget?? Ens undrat hur det gick för den personen ??

Kan nog helt ärligt svara NEJ på den frågan skrämmande nog!

Förstår resenärernas frustration att det blir fullt på tågen eftersom vi måste köra med reduserad trafik. Men under dessa 2 veckor kan man inte försök vara ute i god tid!! 

Men NEJ det är bättre att komma till tåget med hjärtat i hals gropen för att inse att AJ fan tågen kan bara ta ett visst antal passagerare innan det är fullt, för att dom flesta verkar ha resonerat likadant.

Då är det mycket bättre att få ut din frustration på din egna dåligt planerade schema på den stackars tågvärden/föraren eller dom som blivit utsatta på infotjänst!!

Eller som igår hade jag tåg från Södertälje , redan vid Rönninge på väg mot Centralen var tåget mer eller mindre fullt och då är det MÅNGA stationer kvar , och folk betedde sig som gamar eller vet inte riktigt vilket ord som skulle passa in här .

Dom knuffades och slogs för att komma med. 

Barn som skulle till skolan blev undan knuffade och inte ens en ursäkt från dom stressade .

Nej här gäller visst bara jag jag och åter jag! Djungelns lag!

Mest skrämmande som hände igår var att jag hade en ung gravid tjej som tuppade av på tåget och bars ut på plattformen , där hon kvicknade till. Medans tjejen sitter i kylan på plattformen kommer en tjej fram och tar tag i mig och säger. 

-Ja nu är hon som stoppat tåget av, kan vi åka vidare nu?? Det finns väl andra som kan offra sig på att ta hand om henne!!

Hade sådan god lust att ge bruden en sådan redig snyting så hon snurrat ett varv eller två!

Vet att man inte ska tänka så, men hennes snorkiga attityd och hela hennes kroppsspråk bara bad om en uppläxning .

Kanske jag som är överkänslig !? 

Men hur skulle ni ha reagerat ?? 

Är verkligen folk så stressade att dom inte kan stanna upp och tänka på vad dom gör eller beter sig!!

Ångest inför jul redan nu!!!

Morgonen började inte bra kan jag lova. Liam hittar katalogerna från BR och Toys ´R`US och börjar bläddra igenom dom.
Sen kommer han tittar han upp och säger att det här och det här och det här vill jag ha!! Hmmm tittar i katalogerna och inget av det han vill ha kostar mindre än en 1000-lapp. Känner att detta kommer skita sig. Säger då snällt till honom att han får inte bli besviken om han inte får allt, var av han ställer sig framför mig och hotar att slå mig om han inte får allt han vill ha!!
Han vägrar att lyssna och tycker jag är en skit mamma som inte ger honom vad han vill ha. SUCK!!! Tack för detta MAMMA!!!!
Ja det är min mamma jag gnäller på!! Visst hon ville bara väl, men det blev fel kan jag lova. Har alltid försökt ge barnen julklappar dom önskat sig och då visserligen inte dom dyraste julklapparna man kan tänka sig, bara för att det skulle rättvist! Men min mamma och i viss mån även min far, ja dom köpte allt barnen pekade på!!! Och det får vi igen nu tyvärr.
Så ångesten inför jul finns redan nu. Det är mitten av november och bråken om julklapparna började idag!
Skulle mer än gärna ge barnen det dom önskar, men till vilket pris?? Ska man göra som min mamma gjorde eller min pappa?? Ska det få kosta hur mycket som helt?? Hur skall barnen då lära sig att leva på det man har och inte ta en massa onödiga krediter när dom blir större!
I år har vi ett tufft år, då jag varit sjuk och vårat reservkonto är nästan tömt!! Jag känner att jag inte har råd att ge dom julklapparna dom helst vill ha , och en del av mig VÄGRAR betala över 1000:- för en sketen julklapp.
Nej i år funderar jag på att totalt skita i julen, eftersom barnen reda nu kräver dyra julklappar!!!
Vad hände med att fira jul med vänner och familj?? När jag växte upp handlade det om att umgås och ha trevligt, sen fick man en liten julklapp och sen fick man en slant för att handla på mellandags rean om man ville ha något!!
Men NEJ nu handlar det om status verkar det som. Var gick det snett hemma hos oss??? Troligen när jag lät min mor hålla ang dyra inköp av julklappar! Men hon körde med principen. Det är min RÄTT som mormor att få skämma bort barnbarnen. Och visst har hon i den en del rätt, men vi som får ta hand om allt nu då när hon gått bort och barnbarnen inte får allt dom pekar på!!
Så vad skall man göra?? Jag vill ha tillbaka tiden då julen verkligen handla de om familjen!! Inte denna hets som man nu utsätts för!!

Suck för Stockholms länslandsting!!

Ja och speciellt Karolinska i Solna vill jag lova!

Den 8/8-13 dvs i år så vart jag kallad till plastiken på Solna för bedömning av min överflödiga hud.

Fick då en jätte trevlig läkare , som bestämde att huden skulle bort samt att mitt ful ärr måste fixas för så här kan man inte ha det. 

Så han skrev i operations bokningen att detta skulle ske snarast !

Frågade då vad han menade med snarast och fick besked att du ska vara opad inom 3 månader och att han även satte upp mig på standbylistan . Ojoj minns jag att jag tänkte!

Första 3 veckorna efter det läkarbesöket så började jag ringa till KS för att höra hur det gick och fick till svar att jo du står här som akut patient , så vi kommer kallar dig snarast ! 

Sen gick det en månad och ingenting. Ringde tillbaka och frågade om dom hade en aning om när dom kanske trodde det skulle bli operation eftersom om ca 1 månade skulle jag börja jobba igen!! Fick då beskedet att jag kommer vara opad och klar innan den 1/11-13 för att det hade läkaren sagt!!

Den 30/10 ringde jag till plastiken och undrade vad som händer och får tillsvars Oj dig har vi glömt!! Jaha det var ju trevligt. Om 2 dagar börjar jag jobba igen, så var det med det löftet om att allt skulle vara klart !

Ssk jag pratade med då undrade om det gick bra om jag fick en op tid i december?? Visst är det okej! Så hon lovar att skicka ut en kallelse på en gång. 2 veckor går och ingenting! Sen dimper det ner ett brev i lådan från plastiken ich lyckan är oändligt kort! För i brevet så ligger en enkät ang om jag vill stå kvar i kön för operation och då inom vårdgaratins 3 månader!! Men hallå jag har ju redan passerat 3 månaders garantin!! Vad jiddrar denna ssk om??

Ringer upp och undrar vad som händer?? Får till svars att ja vill du fortfarande ha din operation?? Ja så klart jag vill! Ja då måste du fylla i lappen och sedan börjar en NY 3 månaders period av vårdgarantin att gälla!! Men skojar du är min enda kommentar!! Hon säger nä det gör jag inte!!

Förklarar då för ssk att jag pratade med er för ca 2 veckor sedan och då skulle ni höra av er inom ett par dagar med kallelse om op i december!!

Jaha ja har vi sagt det !! Men nej det kan vi tyvärr inte ha sagt, för du står nu längst ner på listan över kommande operationer !!

Känner då hur all ork bara rinner ur mig!! Ber henne då läsa min journalanteckning från besöket med plastikkirurgen ! Hör hur hon mumlar men gör det ändå !

Och helt plötsligt säger hon Ojdå du skulle ju redan ha varit opererad!! Nähä är det sant!!

Men så säger hon ja vilken otur, men nu så står på listan igen och vi hör av oss inom 3 månader . Så lägger hon på!!

Står där med telefonen i handen och bara känner hur trött jag är!

Närs till tårarna är jag vill bara skrika rätt ut, men nej jag är på jobbet!!

Något jag fruktat

Påväg till barnens skola idag så möts vi av först en pojke som ropar på Rickard och säger. Rickard!! Oliver och Liam åker på stryk av en kille vid fotbollsplanen, frågar få pojken om han vet vem killen är och han svarar!! Inte det namnet jag trodde han skulle säga, utan ett helt annat namn .

Ökar då takten för att ta mig till skolan, hinner ett par meter till då ropar några tjejer på mig och säger att Liam och Oliver åker på massa stryk av 1 kille, frågar dom också vem det är och får samma namn som av pojken innan! Börjar då små springa mot skolan, några fler barn stoppar oss för att berätta att Oliver och Liam åker på stor stryk uppe vid fotbolls planen!! Stannar då och frågar om dom sett vad som har hänt! Först berättar ett barn att den här killen och Oliver hade små bråkat och att Liam tyckte det var jobbigt, så Liam bad dom sluta. Då ger sig killen på Liam och slår och oliver sliter tag i killens tröja uppe vid halsen och drar honom bakåt!! Då vänder han sig om och börjar puckla på Oliver!!

Tackar barnen och springer upp mot skolan och blir stoppad yttligare en gång och dom barnen säger exakt samma sak!! Börjar springa fortare och just som jag kommer upp mot platsen så ser jag killen vänder sig om mot mig och springer därifrån. Oliver står bakom ett träd och tårarna forsar, Liam står och skakar och säger att han aldrig vill gå till skolan igen! 

Frågar Oliver vad som har hänt , och får till svar INGET!!

Vänder mig mot Liam och frågar honom och får då exakt samma version som alla andra barn berättat!!

Känner hur ilskan vara växer inom mig, tar stormsteg till skolan och in på expositionen och frågar om rektorn eller kuratorn är där! Och hon på expositionen undrar vad dom hänt!!?? Förklarar då att mina söner just blivit slagna av en av deras elever!! 

Dom vill veta vilken elev och säger då hans namn och det enda jag få höra är, jaha han igen!! Vad då han igen??? Ärligt skämtar dom med mig??!! 

Vet dom om att dom har en sån kille och låter honom härja fritt eller??

Känner hur jag riktigt kokar just nu. Blir ännu mer arg på skolan då dom säger att dom inget kan göra då detta hänt efter skoltid! Ja visst hände det efter att dom har gått ut från klassrummen och ut på skolgården och fotbollsplanen. Men det är fortfarande inom skolans område! Efter vidare diskutioner så går dom med på att låta mig få pojkens mammas mobil nummer. Så jag ringer henne och hon är jätte trevlig och när jag förklarar vad dom hänt, så suckar hon i telefonen och ber om att få återkomma för hon ska genast ta sig hem, men med stopp i tåg trafiken, så kanske det tar en stund !!

Går hem med en jätte ledsen Oliver och en Liam som vägrar att behöva gå till skolan.

Efter någon timme så ringer pojkens mamma tillbaka och ber om ursäkt för att det tagit en stund för henne att ringa tillbaka !!

Hon frågar igen om vad som hade hänt och jag förklarade för henne vad vi hade fått hört från olika barn och inte från Oliver själv.

Hon låter helt uppgiven och säger att hon genast ska hämta hem sin son och ber att få återkomma när hon fått tag I honom. Tar inte lång tid innan hon ringer tillbaka och jag hör pojken i bakgrunden där han skriker och låter helt rabiat !!

Hon berättar vad han sagt, men på henne hör man att hon inte riktigt tror honom.

Pojken skriker i bakgrunden att Oliver ljuger, var av mamma säger till honom att Oliver har inte sagt någonting, utan massa andra barn har berättat allt för både henne och mig!!

Pojken fortsätter skrika i bakgrunden och hon blir mer och mer arg på honom! Så hon undrar om vi kan höras senare och hon beklagar vad som har hänt och att hon ska reda ut detta med honom!!

Känner med henne!! Vet bara hur illa jag skulle må om jag fick ett sådant samtal!! 

Men hur ska man nu gå tillväga?? Polisanmäla pojken eller låta mamman ta tag i honom?? Med tanke på hur mycket skit jag gick förra gången , så tvekar jag att göra en polisanmälan. Men mitt samvete säger till mig att göra en polisanmälan, bara för att dom ska få hjälp med killen!! 

Jag hade faktisk förvänta mig att pojken jag anmälde var den som skulle ge sig på mina barn, men nej han går Omvägar när han ser dom!! Och nu så helt plötsligt så är mina barn slagpåsar!! Det är inte okej, känner mig maktlös just nu!

Hur ska jag kunna få Liam eller Oliver att gå till skolan på måndag?? Dom har redan ångest inför det!! 

Hur kan jag garantera Liam att han är trygg när han kommer dit!? 

Känner mig så värdelös som mamma just nu!

VARFÖR??? jo pga av att det alltid skall bråkas här hemma.
Idag fick jag höra att jag var värdelös och jag behandlade dom orättvist och jag aldrig skyllde på rätt barn osv.
Vi börjar med älsta sonen, han är 11 och pre tonåring. Alla som säger att 3 års trotset är jobbigt, själv säger jag bara vänta tills pretonåren, då ska ni få känna på trots.
Spelar ingen roll vad jag än säger eller hur jag säger det,så ska han spela martyr! Ojoj vad han kan ge en skuldkänslor. Blir vannsinig på ungen, som nu ikväll, har sagt åt honom att låta bli att spela i ca 2 timmar,för jag anser att det räcker med en timme om dagen. Men lyssnar han?? NEJ det gör han inte. Har bett både snällt och sagt till på skarpen och tom vrålat åt honom att nu är det färdig spelat. Och vad gör han då?? Jo han ställer sig och gallskriker att jag aldrig säger åt hans bröder utan det är bara honom jag hackar på!! Hmmm ena brodern tittade på tv och den andra sitter med sin dator och håller på.
Säger då åt R som sitter vid datorn att för husfridens skull så lägg i från dig datorn. Och då flög han mer eller mindre i taket!!
Han började skrika och vråla att jag är en skit kärring som alltid anklagar honom och ingen annan. SUCK ger upp.
Tårarna börjar rinna och jag går in och sitter i sovrummet, O han sitter i sitt rum och ylar om att han bara är hatad, ingen bry sig om honom ojoj vad det är synd om honom..vi vuxna är så korkade eftersom vi inte förstår någonting.
R han står i vardagsrummet och ylar om hur orättvist han blir behandlad,hur dum hans mamma är som inte kan anklaga rätt barn!
L han kommer in och kramar om mig och har tagit med sig saft för att jag behövde tröstas! Han sitter och stryker mig över håret och förklarar hur bra jag är som mamma!
Vad då anklaga rätt barn, jag har inte anklagat någon, jag har bett dom att stänga X-box och dator för att det är läggdags.
Hur kul tror dom att det är att hela tiden få höra hur mycket dom hatar en, hur avskyvärd man är, vilket jävla pucko man är osv.
Känner mig just nu så totalt värdelös, orkar verkligen inte få samma skita kväll ut och kväll in av dom.
ALLT för att jag bad dom stänga av och gå och lägga sig!!

Hur äcklig kan man egentligen vara???

Okej det kanske är jag som är väldigt kräsmagad men helt ärligt får man verkligen bete sig hur som helst!?!

Tog första tåget in till jobbet i morse och i handen kliver en relativt ung kille på tåget!  Han börjar hosta och harkla sig och det är väl egentligen inget, men när han sedan börjar spotta slem på golvet och sedan snyta sig i handen och torka av på sättet , då är det inte okej längre!!

Damen dom satt mitt emot erbjöd honom en näsduk, men nej han fortsätter spotta slem på golvet och snyta sig i sin hand!!

URK!!!

Damen säger åt honom att snälla sluta, för det är verkligen inte trevligt, men han vräker bara ur sig massa skällsord till  damen och det slutat med att hon reser sig och går där ifrån!

Fler och fler flyttar sig där ifrån och en farbror säger högt ja hur vore det om stockholmståg kunde städa sina tåg!! 

Va då städa ??? Hur ska våra städare som sliter dom djur inne i depåerna kunna vara skyldigt till att tågets golv är fullt med slem och sättet är fullt med snor  när det är en passagerare som sitter och äcklar sig under färd?? Vad tänker gubben med?

Reser mig upp och säger till killen att nu får du fan sluta äckla dig! Var av han visar mig fingret och jag gratulerar honom till att han har lärt sig R på teckenspråk och undrar om han kan resten av alfabetet med eller om hans kunskap bara sträcker sig till R.

Går sedan in i hytten och hämtar papper och ger honom , säger till honom att torka!!

Svaret jag får är Är du äcklig eller?? Det är ju snor och slem, vägrar att torka upp det!! Men hallå det är ju ditt snor och ditt slem !!

Om man nu då anser att det är äckligt själv, varför utsätter man sina med resenärer för det äcklet själv då??? 

Ja suck vad säger man??

 

Mot Previa

Då har man jobbat sitt andra pass och det fungerar bra! Så skönt att få vara tillbaka!

Enda som är jobbigt är att man inte är van vid dessa tidiga mornar och det märks när man kommer hem. Helt slut är man!

Men det kommer väl tillbaka snart igen. 

Idag är det till Previa  för att bli godkänd för säkerhetstjänst, samt göra 5 års kontrollen. Ska bli intressant att ställa sig på den vågen. Sist jag stod på den stannade den på 120kg och det hoppas jag verkligen inte att den gör denna gång!

Hmm vi får se hur det slutar .

Något som är jobbigt inför denna undersökning är att inte få äta något! Minst 2 timmar innan undersökningen så ska man fasta! Känner redan nu hur illa detta kommer att sluta.

Hade tänkt gå upp i morse och mumsa i mig något! Men när klockan ringde i morse så ville jag bara ta livet av klockan. Så trött.

Men det är ju så när man var tvungen att vara uppe med Linnea och Rickard tills midnatt. Fungerar inte riktigt när man ska upp tidigt.

Super trevlig kväll och årets första prakt vurpa!!

Trodde inte vi skulle komma iväg till Erika och Janne igår kväll, då både jag och Rickard låg deckade mesta delen av dagen!
Jag med världens huvudvärk som fortfarande håller i sig och Rickard med 40 graders feber. Men envisa Rickard han skulle i väg till dom för det var ju Halloween fest och det hade han sett fram emot, så iväg skulle han.
Jörgen han gjorde pumpa paj för första gången i sitt liv, som jag då lyckades förstöra,nej jag tappade den inte , utan jag tog fram ett pajskal recept som skulle passa till pumpa paj, men enligt Oliver smakade scones och Jörgen tyckte det smaka BLÄÄÄ. Men fin blev den.

Packade in alla i bilen och åkte över till Erika och Janne, och där mötes vi av två små skrämmande killar. Dom var tufft utklädda dessa två små Karlsson hulliganer. Lessen att jag glömde ta kort på dem. Erika hade pyntat jätte fint kan jag lova. Med lysande pumpor och spöken.

Vi hjälptes till att fixa till det sista med middagen, som bestod av kyckling,potatisgratäng , fäskfile och monster pommes och knapriga ödlelår. Ödlelår är inte så hemskt som man kan tro, det är Nacho panerade kyckling ben.
OJOJ vad man åt, sen satt alla med paltkoma vid köksbordet och ingen orkade röra sig ens. Barnen låg utslagna i vardags rummet på soffan.

Erika plockade fram ost och kex och sedan hade vi även små maräng halloweenspöken och Jörgens pumpapaj till fikat. Och massa massa godis!!

JA sen slog ju paltkoman till på nästa alla och jag, Erika och Janinne somnade i deras soffa.
Hmmmm vilket trevligt sällskap vi var.

Hem resan var annat än kul. Barnen sov så det var inga problem, men dimman som krupit in över landet var inte lika trevligt kan jag lova. Man såg ju ingenting. Och halt så inåt H-V att köra i.
På vissa ställen var dimman så tätt att du inte ens såg slutet på motorhuven på bilen. Hade Stephen Kings Dimman i huvudet hela resan hem och väntade bara på tentaklerna som skulle komma ut .
Väl hemma så när jag skulle kliva ur bilen gjorde jag årets PRAKT vurpa kan jag lova!! Missade isfläcken på parkeringen och ooppsss så låg man där!!
Så nu sitter man här med en stukad fot som gör riktigt ont, men vad gör det?? Hade ju kul igår!

Nu har inskolningen börjat för att komma tillbaka till jobbet

Äntligen Torsdag och jag ska äntligen få komma tillbaka till jobbet. Först ut var JTF(Järnvägens trafikföreskrifter) som vi måste göra 1 gång om året, för att det ska finnas på papper att vi kan jobbet.
var nervös för det,men när jag såg vilka som var med ja då släppte all spänning.
Våran stackars instruktör Bosse Grönskog, fick verkligen slita den dagen. Tyckte nästan synd om honom. Han fick Stockholmstågs OBS-klass(smeknamn vi fick den dagen) men inte pga av att vi inte kunde något,utan pga av allt skratt och knäppheter vi vräkte ur oss.
Skratta så mycket, så jag var helt hundra på att magen inte skulle orka , utan börja strula igen. Och visst fick jag ont i den,men pga av träningsvärk.
Hur gick provet då?? Jodå blev godkänd,men har ALDRIG skrivit så dåligt någon  gång. Men huvuvdsaken var ju att bli godkänd. Men skäms ändå!
Vad missade jag på? Jo det var mest bara slarvfel och hjärnsläpp kan jag lova.
Men sen var det en fråga och har man aldrig haft det tåget, ja då är den nästan omöjlig att få rätt. Men den fick jag rätt på.Kom på att jag hade det tåget när jag var in och jobbade i våras!

Fredag då var det dag för att få åka tåg igen . Så klockan 02.45  var det dags att kliva upp. Kan lova att min kropp verkligen INTE ville gå upp den tiden, tror min kropp kallade mitt huvud både det ena och det andra.
Tillbaka till den röda limousinen och undra om bussföraren var rädd att han skulle somna eftersom det var så förbenat kallt på bussen.
Det var kallare på bussen än utanför och det är ingen trevlig känsla.
Pass till kungsängen för att träffa dagens handledare Marika och det var en trevlig handledare med mycket humor .
Men så skönt det var att vara tillbaka på tågen, gud vad jag har saknat det. Saknat humorn bland kollegorna, och bara att kunna sitta ner vid lunchen och kunna äta utan att höra MAMMMA!!!!!!!!!!!!
Så ja detta har jag verkligen saknat!!

En helg med blandade känslor kan jag lova.

Fredagen den 25/10 en dag jag verkligen inte ville skulle komma egentligen. Men som alla andra dagar kom den med. Vaknade lessen och dagen var riktigt tung,jag var väldigt lätt retlig och inte alls på humör.
Nu har det gått 1 år sedan mamma gick bort. Trodde det skulle bli lättare, men nej så blev det inte.
Att ett år kan gå så fort!! Men att saknaden och sorgen kan hålla i sig så hemskt mycket är otroligt. Vill bara fly ifrån allt egentligen, men fly vart?? Vart kan man fly för att hindra sorgen och saknaden? Jo ingenstans. Utan det är bara att möta den, hur hemskt det än är.
Det här året som varit tungt, med sjukdom och allt. Men det har ändå inte riktigt blivit så tungt som jag trodde det skulle bli egentligen.
Visst det har varit en berg och dalbana med pappa och barnen. Men när det verkligen har krisat så har jag insett hur lyckligt lottade vi är med underbara vänner som ställt upp i vått och torrt!!
Undra om dom verkligen vet hur tacksam jag är för att dom finns.

Men Fredagen innehöll inte bara tårar och sorg. Oliver han flydde upp till farmor för höstlovet. Han trivs där uppe och han håller sig sysselsatt och då inte med X-box eller dataspel utan rent hårt arbete, då farmor bor på en mindre bondgård(aspvikgard.se) kan man väl kalla det, som har getter och höns och hästar. Det skall mjölkas, plocka ägg, hästar skall utfodras och det skall mockas stall.
Så iväg upp med honom och sedan hem och packa, för äntligen var det dags för den efterlängtade kusinträffen i Tjällmo.
Resan ner gick så sakta, bara att komma förbi Södertälje tog över 40 minuter pga bilköer. Hela resan gick sakta.
Väl framme så skulle vi bo hos älskade moster K. Barnen fick träffa sin älskade gudfar Tobias och hans man Aki. Om ni bara visste hur mycket Liam och Rickard avgudar sin gudfar Tobias . Ända sedan vi var i Helsingfors och hälsade på Aki och Tobias så har det tjatas dagligen om dessa 2 herrar. Så lyckan var total för grabbarna.

Lördagen började med dop. Ja min kära kusin Anna skulle döpa sitt 3 barn Viggo. Och det var en trevlig tillställning, träffade alla kusiner och mostrar och morbröder.
Sen hem till moster K och LUNCH!!
Grabbarna ville otåligt hem till moster K och Tobias och Aki, för att leka och läsa. Tobias var helt underbar med Rickard, han satt och tragglade läsning med honom. Vilket uppskattas extremt mycket.

Lördag kväll. Dags för kusinträff. Trodde jag skulle ha barnen med mig, men nej moster K tog hand om dom, så jag och Jörgen fick gå ! Hon är så underbar min älskade Moster.
Vi hade en jätte trevlig kväll, med mycket skratt och ännu mer skratt. Samt att vi hade fått i uppdrag av mostrar att vi den yngre generationen skulle planera nästa släkt träff. Ojoj vilka planer vi hittade på!! Men tror vi kan skippa planen att åka till Bali!! Vore dock trevligt, men tror inte så många skulle följa med på den.
Sen hade vi ju 1 kusin som rånade oss på en bröllopsfest och egentligen 2 kusiner som rånade oss på en bröllops fest, men ena är avskrivet, då hon gav oss yttligare en släkting,så hon är förlåten.
Men Tobias och Aki gifte sig för ett år sedan. Hmmmmm utan att bjuda på fest.
Så vi kusiner tog saken i egna händer och fixade en bröllopstårta och sedan pikade vi dem lite. MEN MEN det ingår när man är med i denna kusinskara.
Kvällen gick alldeles för fort.
Detta är bara ett måste snart igen hoppas jag.

Hemresan på söndagen var en sak i sig själv. 2 Väldigt övertrötta barn som började 05.30 med att bråka och sedan fortsatte dom att bråka och bråka och bråka.
SUCK det blev en lång hemresa. Men innan vi riktigt kom iväg så stannade vi på ett av mina favorit ställen www.brunnebymusteri.se älskar den gårdbutiken. Så det blev en del införskaffat där.
Sen bar det av hemåt!!

Så ja en helg  i både sorgen och glädjens spår blev det.

Fortfarande kvar på Huddinge sjukhus

Hemgången jag vart lovad igår, blev inte av. Besviken som bara den, hade sett framemot att få komma hem och bara vara.
Men så blev det inte, då läkaren är orolig för mina kräkningar, som inte är så bra att ha. Samt att jag förlorat vikt, var väl inte läkaren så glad över heller.
Så nu fick jag stanna kvar för att få dropp, samt att dom skulle hålla mig under uppsikt under dygnet som kom.

Gott i gott gott

Men jag hade iallafall fin besök igår av både Maken och lillfisan Linnea, sen på kvällen kom bästa kompisen Thomas med gröna grodor och annat mumsig
Vart lovad hemgång vid 09 i morse, men det skedde inte heller,pga att jag inte hade hunnit fått i mig någon frukost och det tyckte läkaren inte var så bra!
Så fram med frukosten och se till att behålla den så får jag åka hem.
Till frukost blev det havregrynsgröt och det är faktiskt helt okej med lingonsylt till. Och sen var det till att hålla allt ner, inte det lättaste kan jag lova.
Provade att äta och smörgås och då var det kört. Så en ny portion                                                                gröt och sedan hålla tummarna för att det fungerade.

Vill verkligen åka hem, är så less på att bara ligga här och ingenting händer kan jag lova. Visst ssk är in och pratar och det är jätte trevligt. Men jag vill hem till mina, vill sitta vid matbordet och bråka med barnen, ang allt och inget. Vill ha spontan kramarna som Liam kommer med och höra mamma fast du e dum ibland så ÄLSKAR jag dig ändå.

Lillfisan på shopping turne

Man saknar inte dessa saker förr ens man inte är hemma!! Det visar ju hur mycket man egentligen tar för givet.
Så nej nu börjar operation HEMGÅNG!!!!

Jobbigt att hälsa på mamma,fick glass

Tillbaka på Huddingesjukhus igen då

Ja ha då var det dags igen att vara här. Kom i måndagskväll efter att magen gjort ont i flera veckor för att vara ärlig. Men jag har hela tiden skyllt på att det var Esmya tabletterna som ställde till det. Men nej nu går det inte att skylla på det längre.

Pappa kom ner för att vara barnvakt och Jörgen han körde in mig. Som vanligt så får man träffa läkaren jätte fort, men tyckte synd om många andra på akuten som suttit sedan 14,30 och klockan är nu 19 och jag får gå före pga av mitt kända tarm problem.
Träffar läkaren inom 10 minuter och sedan bestäms det att om envist skall trycka ner en sond genom näsan på mig. ÅNGEST säger jag bara..
Sist dom försökte sätta sond på mig så, slutade det med näsblod och ett knäckt mellanben i näsan. Så nej jag såg inte framemot det kan jag lova.
SSK Danilel kommer in med sonden och jag känner hur paniken kommer, han försöker lugna mig, men det fungerar inte.
Jörgen står och stryker mig över foten och försöker få mig lugn, men nej. Hör i mitt huvude hur jag minns hur näsbenet knäcktes förra gången och paniken är total.
Daniel lyckas få ner sonden, men nu är jag så panikslagen så han väljer att dra upp den igen. Tårarna bara rinner utför kinderna och jag känner hur paniken släpper.
Han går ut till läkarna och säger att nej det fungarade inte.
Sen kommer han med kontrastvätska 1,5 L som röntgen vill att jag skall få i mig på 1 timme!! Efter att just försökt köra ner en sond och nu skulle jag dricka 1.5 L kontrastvätska. Hur i glödhetaste tänkte dom här??
Jaja jag får väl försöka, men redan efter första klunken så börjar jag kräkas upp allt. Jörgen står brevid och ser helt förtvivlad ut.
Ssk han ringer till röntgen och förklarar att hon kommer inte klara av detta, men då ger röntgen honom 2 timmar istället. Som om det skulle hjälpa.
När jag väl kommer in på röntgen, så tittar ssk på mig och säger Hej jeanette. Och då är det en av ssk jag träffat många gånger förut, sen tittar hon på kontrastvätskan i tillbringaren och sedan säger hon högt, VAA har vi försökt tvinga i henne detta igen, hur många gånger ska vi säga till er att hon inte kan få i sig allt detta, utan vi har skrivit i hennes journal att ett mugg med mer konsetrerad vätska ska vi ge henne.
Känner då att vad FAN står det i journalen och ingen jävel orkat tittat i den!! Blir så trött.
Jaha då blev jag inlagd på Kava igen, fast då på deras nya avdelning.
Kom upp under natten och dom fortsätter pumpa i mig morfin, urk hur illa jag kommer må illa dagen efter.
Personalen hälsar på mig som jag inte varit borta över huvudtaget. Rgt svaret hade kommit och japp dom såg att tarmen varit klämd igen, men dom vet inte om det är påväg tillbaka eller påväg att bli ett riktigt vred igen. Så en ny röntgen är beställd.
Vaknar på morgonen och det känns som om jag varit ute på världens supar party, huvdet känns som det skall sprängas och kroppen överkörd av en ångvält.
Läkaren kommer och klämmer på magen och inser att det svällt under natten, så hon ser till att röntgen kommer bli gjord inom snar framtid.
Hela dagen går, men jag har trevligt besök av mina favorit ssk, som sitter och snackar skit med mig hela dagen.
Sen kommer ronden med Överläkare och ja vad skall man säga. Den Överläkaren är inte riktigt klok. Hon känner igen mig och hon klämmer mig på magen och säger Ja du Jeanette, då var vi här igen. Har du bytt jobb ännu?? Var av mina ssk tittar på henne och tittar på mig och under vad FAN hon pratar om?? Säger NÄ det har jag inte och tänker inte byta heller
Hon ser förbryllad ut och säger, men jag har ju sagt åt dig att byta till det du är utbildad
till för att slippa risken med tunga lyft.
Ena ssk tittar på mig och tittar på läkaren öppnar munnen för att säga något, stänger den igen och går ut. överläkaren hon fortsätter att diskutera mitt arbetsval och jag vet att hon inte har den blekaste vad jag är utbildad till.
Hon berättar om vad dom sätt och dyligt men hon vill dock vänta på rgt svaret innan dom bestämmer vad dom skall göra.
Vid 19 så bär det av till Röntgen, det går hur fort som helst och kommer tillbaka till avdelningen och tänker precis smita iväg för att ta mig dagliga promenad, när kvälls läkaren kommer in och berättar att röntgensvaret kommit och dom har upptäckt att en del av min tarm är " trasig" som hon sa.
Men dom kommer inte göra något åt det, utan jag kommer få leva med det, tills det blir riktigt illa och det krävs en operation. Men i nu läget är det inget dom kommer göra något åt!!
Känns helt okej för mig faltiskt, för det innebär att jag kommer få åka hem snart.
Frågade läkaren om jag fick börja jobba den 1/11 nu och det såg hon inga problem i.
Ssk kommer med mat till mig och jag får börja äta igen, men lyckan är kortvarig, då allt kommer upp igen.
Men skam den som ger sig och jag fortsätter äta , men ingenting vill stanna kvar.
JAja en ny dag i morgon tänker jag .
Vaknar idag med ont i magen och svettig,frukosten serveras och jag börjar äta, men samma nu allt jag äter kommer upp. Pratar med läkaren och hon är trevlig, hon sa att jag kommer få åka hem idag om jag kan börja äta, säger då lite checkt att jag kan äta, men att behålla det är något annat. Hon tittar på mig lite bekymrat och säger då säger vi så här du får åka hem om du kan äta och behålla något!! Där sjönk modet på mig. Sen kommer denna överläkare in och frågar om jag funderat på att byta jobb, var av första läkaren förbryllat undrar varför hon konstant tjatar om att jag skall byta jobb?? Vad har det med min mage att göra?? Överläkaren säger att det är för att hon har ett sådant tungt jobb, som gör att hon inte kan jobba kvar!!
Första läkaren hon tittar på mig och sedan tittar hon på min ena ssk och ssk står och ler, så läkaren frågar lite fint vad hon skrattar åt och ssk svarar att det är åt diskutionen om att jag skall byta jobb till det jag är utbildad för, var av överläkaren surt vänder sig om och säger JA vad är problemet??
Ssk säger då väldigt snällt att vet du vad Jeanette har för utbildning?? Nää säger överläkaren , men det kan inte vara lika tungt som att jobba på tåg , det vet jag iallafall. Var av ssk svarar att då skall du nog ta reda på hennes utbildning innan du säger åt henne att byta yrke. Den första läkaren vänder sig då till mig och undrar vad jag har för utbildning?
Jag vänder mig till Ssk och säger, låter dig få äran att berätta det, för jag vet att du håller på spricka av att få säga det!!!
Båda läkarna tittar på Ssk och hon säger det högt och tydligt att Jeanette är utbildad AMBULANSFÖRARE!! Så hur kan det bli ett lättare jobb än att jobba på pendeln??
Överläkaren tittar på mig för att verkligen kolla om det stämmer ,och jag nickar. Säger då väldigt spydigt att visst kan jag byta yrke för att få ett lättare jobb, men kan du bara skriva ett intyg på att jag inte för lyfta tungt och sedan se till att Falck eller Samariten anställer mig på dom premisserna så byter jag mer än gärna.
Ssk hon går ut i korridoren och man hör hur hon skrattar hela vägen ner till Ssk expditionen.
Överläkaren stormar ut, röd i ansiktet , och första läkaren hon ler och tittar på mig och säger , nej jag tycker inte du behöver byta jobb om du själv inte vill.
Men hon ville dock att jag skulle undvika unga lyft om jag kan.
Så nu sitter jag här och väntar på att bli utskriven.

Min 11 åring!!

Ja, hur mycket jag än älskar min 11 åring till son, så just nu håller han på att driva mig vansinig kan jag lova.
Dagens bråk handlade om att städa, och åter städa. Han vägrar och jag hans rum är så URK så det finnes inte. Sen har han seprations ångest från sina saker, han kan verkligen inte slänga något!! På ett sätt lider jag med honom ,men samtidigt så måste han lära sig, att man kan inte spara minsta lilla papper.
Spela martyr är han också helt suverän på. Allt skall handla om hur dåligt han har det, och hur hemska vi är som föräldrar,
Och visst kanske han har rätt, vi är inte världens bästa föräldrar! Det håller vi bägge med om, men vi försöker vara rättvisa och behandla dem lika. Men det ser inte han över huvudtaget, utan han är bara den som måste städa, bara han som måste plocka sin tvätt , bara han som får skäll för att hans rum ser ut som en svinstian!
Men han är slarvig, och det kommer han inte ifrån. Visst Liam han är inte duktig på att städa heller, men han erkänner det åtminstonde. Han säger det rätt ut: JAG är jätte dåligt på att städa och kan jag få hjälp. OCh då får han hjälp ! Men han måste prova själv en stund först.
Men Oliver,ja han får ett raseriutbrott på en gång och sedan går han in i vad jag kallar för " BARA VÄGRA/SKIT I ALLT" humöret och då är det som att prata med en betongvägg!!
Så hur skall man egentligen göra??? Ska vi låta honom leva i skiten i hans rum, vilket han inte mår bra av, eller ska man fortsätta ha dessa bråk, dag ut och dag in??
När kommer denna tid ta slut och han inse att han verkligen måste ta itu med sitt rum. När skall man  få honom att förstå att hans lungor inte klarar av att bo som han gör i sitt rum.
Blir så lessen varje gång detta händer, hatar när vi hamnar i bråk. Älskar min son hur mycket som helst, men just nu skulle jag vilja skruva av toppen av hans skallben och vända upp och ner på honom och sedan skaka ut allt han har där just nu och sedan fylla på med något vettigt och sen skruva tillbaka locket.
Hur skall man få honom att förstå hur extremt mycket jag saknar min underbar Oliver, som är så go och helt underbar. Han som alltid log och hade lätt för ett skratt.

Operation

Min Älskade vän Mi kom klockan 05.45 och skjusade mig till Huddinge sjukhus och det var guld värt. Kom upp på avdelningen och fick duscha för att vara försten ner på operationen. Hann inte mer än ut från duschen förrens ssk kom och sa att dom blivit försenade!
Försenade på morgonen klockan 06,45...hmmm undra vad som har hänt då??

Men men låg där och  läste en bok och och vid 09,30 så var det dags att ge sig av mot operationen. Hade hållit mig lugn ändas till ssk kom och sa att nu var det dags!! Ångesten bara kom och jag ville verkligen inte!
Kom ner till pre-op och ssk där var lika underbara som vanligt. Kommer inte ihåg vad hon heter, men jag har haft henne förut och hon kom fram när hon såg mig,och frågade om jag var lika rädd denna gång som förra och då kom tårarna.
Hon satt sig brevid mig då och pratade lugnt och sansat. Gillar henne, har alltid gjort!
Sen var jag inrullad på operation och nej jag gillar inte det. Narkosläkaren kom och hon var jätte snäll. Hon hade hört från min favorit narkosläkare fredrik, att jag var livrädd för att sövas och hon sa att det kommer gå jätte bra!
Medans hon stod där och pratade med mig,så hörde jag bara ett FORZA BAJEN rop och visste då att Fredrik kommit in i rummet! Vilken lättnad. Det tillhör traditionen att det sista jag skall höra innan dom söver mig är ett FORZA BAJEN och jag vräker alltid ur mig KÄMPA GNAGET!!!! innan jag somnar.
Samma sak när dom väcker mig på operation , så vaknar jag alltid till ett Bajen forever rop och jag brukar säga att nu har något sniffat på lustgasen igen!!! Och så var det även denna gång. Och sedan somnar jag om en stund normalt.
Men denna gång var jag väldigt lätt väckt! Medans jag låg på uppvaket så kom min favorit kirurg in och hälsade, han hade sett mitt namn på op tavla och var fundersam varför han inte hade opererat mig. Fick förklara då att jag var inne för destruktionen.
OCh ja då hade han förståelse att det var inte riktigt hans grej.
När jag väl kom upp på avdelningen, så kom läkaren som opererat mig och förklarat att allt hade gått bra med destruktionen, men att tiden fick utvisa om det fungerat!
Hon förklarade även att jag hade fått problem med andningen under operationen och att jag kanske kunde ha ont i halsen ett par dagar efteråt eftersom dom fick trycka ner en luft slang för att hjälpa mig.
Troligtvis så fick jag en allergisk reaktion på något, men dom vet inte vad. Men eftersom jag är så pass allergisk så hade dom extra koll på mig!
Vid 13 tiden blev jag utskriven från sjukhuset och fick åka hem. Sådana dagar gillar jag på sjukhuset kan jag lova.
Jörgen kom och hämtade mig. För han var ändå med pappa på Huddinge sjukhus, så nu slapp han köra två vändor dit.
När man väl kom hem, så släppte all spänning och då insåg man hur mörbultad man kände sig, kändes som om någon kört över en med en ångvält och speciellt i dom nedre regionerna.
Men men nu är det gjort och nu väntar man på bukplastiken och det är en bra mycket större operation...vill verkligen ha den. MEN ajaj vad jag fasar för den !!

Jobbig dag idag!!

Vaknade i morse jätte arg!! Hade haft en jätte konstig dröm och vaknade jätte arg på Jörgen och han var inte ens hemma.
Mmmm hjärnan kan ställa till det ibland.
Har dock under dagen lugnat ner mig, men å andra sidan kanske det var bra att vakna arg, för jag har hunnit städa Liams rum, bara för att få ur mig ilskan.

Linneas 2 brutna tår, ställer till det för henne kan jag lova, hon försökte springa och det gick inget vidare. Hon gallskrek ett bra tag och satt i famnen och gosade och rätt gulligt satt och skällde på sin onda fot!! Såg rätt kul ut.

Vad är det som är jobbigt idag då?!? Jo är så nervös för i morgon så jag mår dåligt av det! Har en obehags känsla att något kommer gå fel. Livrädd att söva igen, har sådan dödsångest just nu, så jag är grinfärdig.
Vill inte att något ska gå fel, men hela min kropp skriker att något kommer skita sig i morgon.
ÄR rädd att inte vakna upp i morgon, inte mer få se mina barn igen och visst som många säger, det kommer du inte märka isåfall!! Visst är det så, men ändå!!
Tankarna är många och långa! Vad kommer hända med min familj om jag nu inte skulle vakna i morgon?? Kommer Liam och Rickard framför allt klara det??
Sitter här och försöker skriva ner allt detta och mina tårar bara rinner.
Tänk att aldrig få ligga och gosa med mina barn eller aldrig få veta om Rickard kommer klara av att bli en ny Kalle Moreus.
Bara tanken skrämmer mig något fruktansvärt!
Vill att Jörgen skall vara med mig i morgon, men han kan inte , har ingen som kan ta barnen fram tills det att dom skall till skolan. Och vart skall vi göra av Linnea då hon inte kan gå på dagis.
Får inte köra bil i morgon så det blir en tidig morgon , då jag skall vara på Huddinge redan 06,45 på morgonen.
Så det får bli bussen!! Nåde den som irriterar mig i kollektivtrafiken i morgon, eftersom jag redan kommer vara nervös och inte på bra humör!!

2 Dagar tills operation

Ja det närmar sig, är nervös som tusan. Vill verkligen inte detta, känns så slut gilltigt med att förstöra livmodern.
Visst jag är redan steril, men ändå det känns så fel. Men har jag något val egentligen???
Vill jag leva resten av livet trött och hängig eller vill jag vara pigg och orka med livet??!! Valet är egentligen inte så svårt kan man tro. Och det var det inte i börja, när läkaren sa att om vi förstör din livmoder, så du slipper dina blödningar ni tjejer envisas med att ha en gång i månaden, så kommer dina järnvärden hålla sig i schakt. Så när han sa det, ja då var valet lätt. Jag vill orka leka med barnen, orka gå ut i skogen nu på hösten och plocka svamp. Vill inte hela tiden se ut som en Zombi med svarta ringar under ögonen.

Men nu 2 dagar innan operationen , så NEJ jag vill verkligen inte genom gå detta!! Så vad göra?

Nu inför denna operation har jag fått gått på en cancer medicin som heter Esmya. Och gisses vad dålig jag har varit.
Huvudvärk, magen är spänd som en ballong och känns som den skall spricka när som helst. Illamående, kräkningar, enorma blödningar, frusen och trött.
Man får en helt annan respekt för dom som har cancer och måste äta denna medicin för att överleva. Att konstant ha denna illamånede är inte kul. HAr under denna tid även ätit Zofran,vilket är en illmående medicin för att motverka illamående. Men NEJ det har inte hjälp. URK säger jag bara.

När jag först fick denna medicin höll jag på att tuppa av 2500:- skulle apoteket ha för 28 tabletter, snacka om att sko sig på människor som är jätte sjuka. Visst jag har högkostnads kort. Men tänk dessa som inte har något val utan, måste gå på dyr medicin.
Okej vi har högkostnads skydd på apoteket, men det är fortfarande 2.200:- man måste punga ut första gången.
Det är mycket pengar det. Tänk om man inte har det bra ställt, då är 2.200:- VÄLDIGT mycket pengar.
Som hon på apoteket sa, man skäms när man ser hur dåligt folk mår och man vet pga av mecicinen att dom verkligen måste ha den och så skall man ha hjärtat att säga, JA ha du detta blir 2.200:- .
Hon berättade att många människor faktiskt går i från apoteket utan medicinen , för dom har inte råd med det!!
Och den här medicinen är en av dom billigaste som finns när det gäller cancer mediciner.
Det stämmer faktiskt, mammas mediciner gick på över 5.000:- som hon var tvungen att hämta ut var annan vecka.
En vän till oss som har cancer berättade att hans spruta han måste ta varannan dag kostar 25.000:- per spruta! HJÄLP!!
Ärligt hur kan medicin vara så förbaskat dyrt??

90:- /st kostar dessa små tabletter

Veckan som varit

En händelse rikt vecka med lite av varje om man säger så.

On vi börjar med polisanmälan, så har jag fått både delade reaktioner. Vissa tycker det var jätte bra att jag tog tag i det hela, menas vissa undrar vad i helvete jag sysslade med. 

Att ta beslutet att polisanmäla en 12-åring var INTE lätt kan jag lova. Men efter att ha sett hur denna kille slår och fortsätter slå på små nybörjare barn i skolan , ja då var beslutet egentligen rätt enkelt!! Jag gjorde det inte gör att jävlas med pojken, utan för att han ska få hjälp, så han inte hamnar fel när han blir äldre!! 

Och efter jag fick äran att möta hans far, så kändes beslutet ännu mer rätt vill jag lova.

En annan sak som fick mig att göra det var faktiskt egoistisk sak och det var, tänk om han går på mina barn! Och dom inte vågar säga något ,det är en tanke som får mig att känna riktigt obehag kan jag lova!

Som den lilla pojken som nu blev sparkad , han var visst ofta slagen av denna kille visade sig ! Men hans föräldrar visst inget, för att Lill killen inte vågade berätta för sina föräldrar. 

Träffade Lill killens mamma i Haninge centrum och hon gav mig en jätte kram och tårarna rann på henne och det enda hon sa var TACK!! Lill killen stod brevid och bara log.

Då visste jag att det jag gjorde var RÄTT!

Den andra föräldern som var med, ja han ler varje gång vi ses i skolan , ja han polisanmälde pappa för förtal mot mig, och han känner att vårat agerande var helt rätt !

Så ja vad är rätt eller fel i detta läge?? 

För ni som nu undrade hur jag kunde göra det. Ställ er frågan själva: Hur skulle ni själva må om ni såg ett större barn stå och besinnings löst sparka en 6-åring som ligger på marken i regnet och försöker försvara sig själv?? Och sedan ha vetskapen att denna stora kille har slagit flera mindre barn och kommer fortsätta göra det!!

Har man ett samvete så tar man tag i det hela , men har man inget samvete, okej gå förbi då och förstör troligtvis livet för båda dessa barn!! Den stora killen kommer med all säkerhet att hamna i fel umgänges krets och få stora problem, medans den lilla killen kommer få ärr på insidan gör resten av sitt liv ! 

Vad har hänt mer denna vecka? Nja inte så mycket egentligen. Har bakat enormt mycket denna vecka till kyrkan , för igår så hade Österhaninges körer en lördag med sångpedagogen Hans Nyberg och till det skulle de finnas fika! Så 400 små mintkakor gjordes och 5 sockerkakor .

Så på lördag morgon så var det först kyrkan som gällde sedan hem fort för att då var det gårdstädning och korvgrillning.

Efter det så in och städa huset. Vid 14.30 då tillbaka till kyrkan, fixa fika. Och den verkades uppskattas!

Hann även med att lyssna på när dom repeterade och dom var duktiga om vissa bara ville/ vågade släppa pärmen och titta upp och se på körledaren! Ojoj vad mycket bättre det lät när dom provade och det såg mycket bättre ut!!
Nähä sedan hem och försöka ha myspys med barnen, men det slutade i full kaos. Jag fick bära in en hysterisk Liam i sitt rum, men min mage var inte riktigt med på den iden kan jag lova. Fick så ont så jag funderade själv på att ringa efter en ambulans.

Nej alla nära och kära, nu är det dags för en ny vecka,med nya utmaningar.
Vad väntar denna vecka?? Jo en operation på torsdag,barnen har fiollektioner samt orkester. Måste med pappa tillbaka till huddinge, då han fick tillbaka fel tänder från tandteknikern..
Så kram på er alla