Svårt att sova!!

Tänka att en annan människa kan beröra en människa så!
Nu har det gått 2 dagar sedan jag och min kollega hade våran självmords kandidat och jag ser fortfarande hans blick framför mig hela tiden, hans desperata kropp språk och hans totalt tomma blicka.
Somnade i fredags helt utmattad, mentalt utmattad. Men vaknade vid 04 och kunde inte somna om, tankarna vandrade på hur man kan bli så ensam,så man väljer att ta sitt liv och hur desperat man blir om det inte fungerar.
Han försökte ju ta sitt liv genom att skära upp sina handleder, men när det inte fungerade så försökte han skära upp ådrorna i fötterna och när det inte fungerade så går man i desperation upp till Jordbro station för att ställa sig längst ut på plattforms kanten och hoppa framför tåget.
Tackar min lyckliga stjärna att tjänstetåget kom från fel håll och ännu mer tacksam över att han inte upptäckte tåget.
Har nu suttit och tänkt på händelsen, om jag och min kollega gjorde något fel, eller om det fanns något annat vi kunde ha gjort. Och det finns mycket man kunde ha gjort bättre eller gjorde man allt rätt??
Men huvudsaken är väl egentligen att han kom bort från plattformen och kom iväg till sjukhuset.

Men att man själv skulle reagera så som jag har gjort denna gång. Läkaren på Previa sa att 40 minuter är en väldigt lång tid att vara under den enorma pressen som jag var i.
40 minuter som kändes som just då en evighet innan ambulansen kom till plats.
40 minuter att försöka övertala en människa att han är så mycket mer värd än att sluta sitt liv under ett tåg.
40 minuter med ovisshet om man hade en chans att stoppa honom om han nu hade tagit språnget ut  från plattformen.
Jag försöker att verkligen inte tänka på det här ordet OM!! Vad skulle ha hänt om! Nej ditt tänker jag inte en komma.
Men det går inte en minut just nu, då jag inte funderar på hur det hat gått för killen. Jag hoppas verkligen att han får den hjälp han behöver.
Jag hoppas att han har lika underbara vänner som jag har, som kanske vakanr upp nu och inser att han deras kompis inte mår bra och finns där för honom.

Har fått många klappar på axeln om jag jag gjorde ett underbart bra jobb. Polisen berömde mig när ambulansen åkte iväg med honom, Väktarna kramade om mig och sa att jag skötte mig suveränt.
Alla nära och kära tycker jag var duktig. Men var jag verkigen den. Gjorde jag verkligen mer än vad en annan människa skulle ha gjort???
Många har sagt till mig att många i denna situation hade vänt andra kinden till och gått där ifrån!! Jag hoppas verkligen INTE att dom har rätt......