Lunch med mammas chef och bästa vän Annica

Idag hade jag sett fram emot och det var att luncha med mammas chef och bästa vän Annica. Vi skulle ha lunchat för länge sedan, men massa saker har hela tiden kommit i vägen. Så när jag vaknade i morse och min mage vägrade vara med mig, så vägrade jag att gå med på magens krav !! Utan idag så vann äntligen jag över magen och jag kom iväg.

Men inte trodde jag det skulle vara så svårt att träffa Annica idag, helt plötsligt så kom alla känslor upp och massa minnen av min älskade mamma bubblade upp till ytan.
Missförstå mig rätt, älskar Annica och har alltid gjort. Men trodde inte det skulle vara så svårt att se henne.
Hon och mamma var jätte bra vänner och jag och Annicas söner har alltid drivit med varandra, dom Djurgårdare och jag Aikare, så ni kan ju gissa vad som vräkts ur mellan oss. Men vi har alltid haft den chargången och jag skulle inte vilja ändra på någonting där.

Men när jag såg Annica idag, så ville en del av mig bara springa där ifrån och gömma mig, ville att min mamma skulle vara där med oss. Men NEJ det kommer hon aldrig mer vara, men jag är JÄTTE glad att Annica fortfarande håller kontakten med mig, så på så sätt har jag fortfarande en dela av mamma kvar.

Vi hann prata om mycket och jag fick lätta på hjärtat om hur det går med pappa, hur jag och familjen klarar oss och fick även chansen att prata om mammas bortgång på ett annat sätt än jag har kunnat förut. Visst jag och Jörgen har ju diskuterat och han har lyssnat, men det här var annorlunda och det var jätte skönt.

Annica berättade att idag var det exakt 1 år sedan hon var upp på sjukhuset och pratade med mamma . Hon och mamma var ner på sjukhus fiket och fikade, snackade skit och hade det kul. Svårt att tro att bara 2 veckor senare skulle hon gå bort i cancer.
Då trodde man att hon skulle klara sig.
Fick även chansen att berätta för henne om mammas ordinarie cancerläkare Joel, som själv vart chockad när jag träffade honom 3 månader efter mammas bortgång. Men när jag väl orkar skriva om det , då kommer det upp här.

Satt och grät till och från och Annica lät mig gråta vilket var jätte skönt. Men varje gång jag grinade så vart Linnea helt plötsligt stor, för hon tog servetter och försökte torka mina tårar och pussa sin gamla mamma!!
Min underbara lilla tjej.

Ser fram emot  nästa lunch med Annica. En vacker dag skall jag också orka åka ut till mammas jobb och hälsa på .
Men just nu känner jag att jag inte kommer orka det, men det kommer en dag när jag skall ta tag i det med.