En helg med blandade känslor kan jag lova.

Fredagen den 25/10 en dag jag verkligen inte ville skulle komma egentligen. Men som alla andra dagar kom den med. Vaknade lessen och dagen var riktigt tung,jag var väldigt lätt retlig och inte alls på humör.
Nu har det gått 1 år sedan mamma gick bort. Trodde det skulle bli lättare, men nej så blev det inte.
Att ett år kan gå så fort!! Men att saknaden och sorgen kan hålla i sig så hemskt mycket är otroligt. Vill bara fly ifrån allt egentligen, men fly vart?? Vart kan man fly för att hindra sorgen och saknaden? Jo ingenstans. Utan det är bara att möta den, hur hemskt det än är.
Det här året som varit tungt, med sjukdom och allt. Men det har ändå inte riktigt blivit så tungt som jag trodde det skulle bli egentligen.
Visst det har varit en berg och dalbana med pappa och barnen. Men när det verkligen har krisat så har jag insett hur lyckligt lottade vi är med underbara vänner som ställt upp i vått och torrt!!
Undra om dom verkligen vet hur tacksam jag är för att dom finns.

Men Fredagen innehöll inte bara tårar och sorg. Oliver han flydde upp till farmor för höstlovet. Han trivs där uppe och han håller sig sysselsatt och då inte med X-box eller dataspel utan rent hårt arbete, då farmor bor på en mindre bondgård(aspvikgard.se) kan man väl kalla det, som har getter och höns och hästar. Det skall mjölkas, plocka ägg, hästar skall utfodras och det skall mockas stall.
Så iväg upp med honom och sedan hem och packa, för äntligen var det dags för den efterlängtade kusinträffen i Tjällmo.
Resan ner gick så sakta, bara att komma förbi Södertälje tog över 40 minuter pga bilköer. Hela resan gick sakta.
Väl framme så skulle vi bo hos älskade moster K. Barnen fick träffa sin älskade gudfar Tobias och hans man Aki. Om ni bara visste hur mycket Liam och Rickard avgudar sin gudfar Tobias . Ända sedan vi var i Helsingfors och hälsade på Aki och Tobias så har det tjatas dagligen om dessa 2 herrar. Så lyckan var total för grabbarna.

Lördagen började med dop. Ja min kära kusin Anna skulle döpa sitt 3 barn Viggo. Och det var en trevlig tillställning, träffade alla kusiner och mostrar och morbröder.
Sen hem till moster K och LUNCH!!
Grabbarna ville otåligt hem till moster K och Tobias och Aki, för att leka och läsa. Tobias var helt underbar med Rickard, han satt och tragglade läsning med honom. Vilket uppskattas extremt mycket.

Lördag kväll. Dags för kusinträff. Trodde jag skulle ha barnen med mig, men nej moster K tog hand om dom, så jag och Jörgen fick gå ! Hon är så underbar min älskade Moster.
Vi hade en jätte trevlig kväll, med mycket skratt och ännu mer skratt. Samt att vi hade fått i uppdrag av mostrar att vi den yngre generationen skulle planera nästa släkt träff. Ojoj vilka planer vi hittade på!! Men tror vi kan skippa planen att åka till Bali!! Vore dock trevligt, men tror inte så många skulle följa med på den.
Sen hade vi ju 1 kusin som rånade oss på en bröllopsfest och egentligen 2 kusiner som rånade oss på en bröllops fest, men ena är avskrivet, då hon gav oss yttligare en släkting,så hon är förlåten.
Men Tobias och Aki gifte sig för ett år sedan. Hmmmmm utan att bjuda på fest.
Så vi kusiner tog saken i egna händer och fixade en bröllopstårta och sedan pikade vi dem lite. MEN MEN det ingår när man är med i denna kusinskara.
Kvällen gick alldeles för fort.
Detta är bara ett måste snart igen hoppas jag.

Hemresan på söndagen var en sak i sig själv. 2 Väldigt övertrötta barn som började 05.30 med att bråka och sedan fortsatte dom att bråka och bråka och bråka.
SUCK det blev en lång hemresa. Men innan vi riktigt kom iväg så stannade vi på ett av mina favorit ställen www.brunnebymusteri.se älskar den gårdbutiken. Så det blev en del införskaffat där.
Sen bar det av hemåt!!

Så ja en helg  i både sorgen och glädjens spår blev det.

Fortfarande kvar på Huddinge sjukhus

Hemgången jag vart lovad igår, blev inte av. Besviken som bara den, hade sett framemot att få komma hem och bara vara.
Men så blev det inte, då läkaren är orolig för mina kräkningar, som inte är så bra att ha. Samt att jag förlorat vikt, var väl inte läkaren så glad över heller.
Så nu fick jag stanna kvar för att få dropp, samt att dom skulle hålla mig under uppsikt under dygnet som kom.

Gott i gott gott

Men jag hade iallafall fin besök igår av både Maken och lillfisan Linnea, sen på kvällen kom bästa kompisen Thomas med gröna grodor och annat mumsig
Vart lovad hemgång vid 09 i morse, men det skedde inte heller,pga att jag inte hade hunnit fått i mig någon frukost och det tyckte läkaren inte var så bra!
Så fram med frukosten och se till att behålla den så får jag åka hem.
Till frukost blev det havregrynsgröt och det är faktiskt helt okej med lingonsylt till. Och sen var det till att hålla allt ner, inte det lättaste kan jag lova.
Provade att äta och smörgås och då var det kört. Så en ny portion                                                                gröt och sedan hålla tummarna för att det fungerade.

Vill verkligen åka hem, är så less på att bara ligga här och ingenting händer kan jag lova. Visst ssk är in och pratar och det är jätte trevligt. Men jag vill hem till mina, vill sitta vid matbordet och bråka med barnen, ang allt och inget. Vill ha spontan kramarna som Liam kommer med och höra mamma fast du e dum ibland så ÄLSKAR jag dig ändå.

Lillfisan på shopping turne

Man saknar inte dessa saker förr ens man inte är hemma!! Det visar ju hur mycket man egentligen tar för givet.
Så nej nu börjar operation HEMGÅNG!!!!

Jobbigt att hälsa på mamma,fick glass

Tillbaka på Huddingesjukhus igen då

Ja ha då var det dags igen att vara här. Kom i måndagskväll efter att magen gjort ont i flera veckor för att vara ärlig. Men jag har hela tiden skyllt på att det var Esmya tabletterna som ställde till det. Men nej nu går det inte att skylla på det längre.

Pappa kom ner för att vara barnvakt och Jörgen han körde in mig. Som vanligt så får man träffa läkaren jätte fort, men tyckte synd om många andra på akuten som suttit sedan 14,30 och klockan är nu 19 och jag får gå före pga av mitt kända tarm problem.
Träffar läkaren inom 10 minuter och sedan bestäms det att om envist skall trycka ner en sond genom näsan på mig. ÅNGEST säger jag bara..
Sist dom försökte sätta sond på mig så, slutade det med näsblod och ett knäckt mellanben i näsan. Så nej jag såg inte framemot det kan jag lova.
SSK Danilel kommer in med sonden och jag känner hur paniken kommer, han försöker lugna mig, men det fungerar inte.
Jörgen står och stryker mig över foten och försöker få mig lugn, men nej. Hör i mitt huvude hur jag minns hur näsbenet knäcktes förra gången och paniken är total.
Daniel lyckas få ner sonden, men nu är jag så panikslagen så han väljer att dra upp den igen. Tårarna bara rinner utför kinderna och jag känner hur paniken släpper.
Han går ut till läkarna och säger att nej det fungarade inte.
Sen kommer han med kontrastvätska 1,5 L som röntgen vill att jag skall få i mig på 1 timme!! Efter att just försökt köra ner en sond och nu skulle jag dricka 1.5 L kontrastvätska. Hur i glödhetaste tänkte dom här??
Jaja jag får väl försöka, men redan efter första klunken så börjar jag kräkas upp allt. Jörgen står brevid och ser helt förtvivlad ut.
Ssk han ringer till röntgen och förklarar att hon kommer inte klara av detta, men då ger röntgen honom 2 timmar istället. Som om det skulle hjälpa.
När jag väl kommer in på röntgen, så tittar ssk på mig och säger Hej jeanette. Och då är det en av ssk jag träffat många gånger förut, sen tittar hon på kontrastvätskan i tillbringaren och sedan säger hon högt, VAA har vi försökt tvinga i henne detta igen, hur många gånger ska vi säga till er att hon inte kan få i sig allt detta, utan vi har skrivit i hennes journal att ett mugg med mer konsetrerad vätska ska vi ge henne.
Känner då att vad FAN står det i journalen och ingen jävel orkat tittat i den!! Blir så trött.
Jaha då blev jag inlagd på Kava igen, fast då på deras nya avdelning.
Kom upp under natten och dom fortsätter pumpa i mig morfin, urk hur illa jag kommer må illa dagen efter.
Personalen hälsar på mig som jag inte varit borta över huvudtaget. Rgt svaret hade kommit och japp dom såg att tarmen varit klämd igen, men dom vet inte om det är påväg tillbaka eller påväg att bli ett riktigt vred igen. Så en ny röntgen är beställd.
Vaknar på morgonen och det känns som om jag varit ute på världens supar party, huvdet känns som det skall sprängas och kroppen överkörd av en ångvält.
Läkaren kommer och klämmer på magen och inser att det svällt under natten, så hon ser till att röntgen kommer bli gjord inom snar framtid.
Hela dagen går, men jag har trevligt besök av mina favorit ssk, som sitter och snackar skit med mig hela dagen.
Sen kommer ronden med Överläkare och ja vad skall man säga. Den Överläkaren är inte riktigt klok. Hon känner igen mig och hon klämmer mig på magen och säger Ja du Jeanette, då var vi här igen. Har du bytt jobb ännu?? Var av mina ssk tittar på henne och tittar på mig och under vad FAN hon pratar om?? Säger NÄ det har jag inte och tänker inte byta heller
Hon ser förbryllad ut och säger, men jag har ju sagt åt dig att byta till det du är utbildad
till för att slippa risken med tunga lyft.
Ena ssk tittar på mig och tittar på läkaren öppnar munnen för att säga något, stänger den igen och går ut. överläkaren hon fortsätter att diskutera mitt arbetsval och jag vet att hon inte har den blekaste vad jag är utbildad till.
Hon berättar om vad dom sätt och dyligt men hon vill dock vänta på rgt svaret innan dom bestämmer vad dom skall göra.
Vid 19 så bär det av till Röntgen, det går hur fort som helst och kommer tillbaka till avdelningen och tänker precis smita iväg för att ta mig dagliga promenad, när kvälls läkaren kommer in och berättar att röntgensvaret kommit och dom har upptäckt att en del av min tarm är " trasig" som hon sa.
Men dom kommer inte göra något åt det, utan jag kommer få leva med det, tills det blir riktigt illa och det krävs en operation. Men i nu läget är det inget dom kommer göra något åt!!
Känns helt okej för mig faltiskt, för det innebär att jag kommer få åka hem snart.
Frågade läkaren om jag fick börja jobba den 1/11 nu och det såg hon inga problem i.
Ssk kommer med mat till mig och jag får börja äta igen, men lyckan är kortvarig, då allt kommer upp igen.
Men skam den som ger sig och jag fortsätter äta , men ingenting vill stanna kvar.
JAja en ny dag i morgon tänker jag .
Vaknar idag med ont i magen och svettig,frukosten serveras och jag börjar äta, men samma nu allt jag äter kommer upp. Pratar med läkaren och hon är trevlig, hon sa att jag kommer få åka hem idag om jag kan börja äta, säger då lite checkt att jag kan äta, men att behålla det är något annat. Hon tittar på mig lite bekymrat och säger då säger vi så här du får åka hem om du kan äta och behålla något!! Där sjönk modet på mig. Sen kommer denna överläkare in och frågar om jag funderat på att byta jobb, var av första läkaren förbryllat undrar varför hon konstant tjatar om att jag skall byta jobb?? Vad har det med min mage att göra?? Överläkaren säger att det är för att hon har ett sådant tungt jobb, som gör att hon inte kan jobba kvar!!
Första läkaren hon tittar på mig och sedan tittar hon på min ena ssk och ssk står och ler, så läkaren frågar lite fint vad hon skrattar åt och ssk svarar att det är åt diskutionen om att jag skall byta jobb till det jag är utbildad för, var av överläkaren surt vänder sig om och säger JA vad är problemet??
Ssk säger då väldigt snällt att vet du vad Jeanette har för utbildning?? Nää säger överläkaren , men det kan inte vara lika tungt som att jobba på tåg , det vet jag iallafall. Var av ssk svarar att då skall du nog ta reda på hennes utbildning innan du säger åt henne att byta yrke. Den första läkaren vänder sig då till mig och undrar vad jag har för utbildning?
Jag vänder mig till Ssk och säger, låter dig få äran att berätta det, för jag vet att du håller på spricka av att få säga det!!!
Båda läkarna tittar på Ssk och hon säger det högt och tydligt att Jeanette är utbildad AMBULANSFÖRARE!! Så hur kan det bli ett lättare jobb än att jobba på pendeln??
Överläkaren tittar på mig för att verkligen kolla om det stämmer ,och jag nickar. Säger då väldigt spydigt att visst kan jag byta yrke för att få ett lättare jobb, men kan du bara skriva ett intyg på att jag inte för lyfta tungt och sedan se till att Falck eller Samariten anställer mig på dom premisserna så byter jag mer än gärna.
Ssk hon går ut i korridoren och man hör hur hon skrattar hela vägen ner till Ssk expditionen.
Överläkaren stormar ut, röd i ansiktet , och första läkaren hon ler och tittar på mig och säger , nej jag tycker inte du behöver byta jobb om du själv inte vill.
Men hon ville dock att jag skulle undvika unga lyft om jag kan.
Så nu sitter jag här och väntar på att bli utskriven.

Min 11 åring!!

Ja, hur mycket jag än älskar min 11 åring till son, så just nu håller han på att driva mig vansinig kan jag lova.
Dagens bråk handlade om att städa, och åter städa. Han vägrar och jag hans rum är så URK så det finnes inte. Sen har han seprations ångest från sina saker, han kan verkligen inte slänga något!! På ett sätt lider jag med honom ,men samtidigt så måste han lära sig, att man kan inte spara minsta lilla papper.
Spela martyr är han också helt suverän på. Allt skall handla om hur dåligt han har det, och hur hemska vi är som föräldrar,
Och visst kanske han har rätt, vi är inte världens bästa föräldrar! Det håller vi bägge med om, men vi försöker vara rättvisa och behandla dem lika. Men det ser inte han över huvudtaget, utan han är bara den som måste städa, bara han som måste plocka sin tvätt , bara han som får skäll för att hans rum ser ut som en svinstian!
Men han är slarvig, och det kommer han inte ifrån. Visst Liam han är inte duktig på att städa heller, men han erkänner det åtminstonde. Han säger det rätt ut: JAG är jätte dåligt på att städa och kan jag få hjälp. OCh då får han hjälp ! Men han måste prova själv en stund först.
Men Oliver,ja han får ett raseriutbrott på en gång och sedan går han in i vad jag kallar för " BARA VÄGRA/SKIT I ALLT" humöret och då är det som att prata med en betongvägg!!
Så hur skall man egentligen göra??? Ska vi låta honom leva i skiten i hans rum, vilket han inte mår bra av, eller ska man fortsätta ha dessa bråk, dag ut och dag in??
När kommer denna tid ta slut och han inse att han verkligen måste ta itu med sitt rum. När skall man  få honom att förstå att hans lungor inte klarar av att bo som han gör i sitt rum.
Blir så lessen varje gång detta händer, hatar när vi hamnar i bråk. Älskar min son hur mycket som helst, men just nu skulle jag vilja skruva av toppen av hans skallben och vända upp och ner på honom och sedan skaka ut allt han har där just nu och sedan fylla på med något vettigt och sen skruva tillbaka locket.
Hur skall man få honom att förstå hur extremt mycket jag saknar min underbar Oliver, som är så go och helt underbar. Han som alltid log och hade lätt för ett skratt.

Operation

Min Älskade vän Mi kom klockan 05.45 och skjusade mig till Huddinge sjukhus och det var guld värt. Kom upp på avdelningen och fick duscha för att vara försten ner på operationen. Hann inte mer än ut från duschen förrens ssk kom och sa att dom blivit försenade!
Försenade på morgonen klockan 06,45...hmmm undra vad som har hänt då??

Men men låg där och  läste en bok och och vid 09,30 så var det dags att ge sig av mot operationen. Hade hållit mig lugn ändas till ssk kom och sa att nu var det dags!! Ångesten bara kom och jag ville verkligen inte!
Kom ner till pre-op och ssk där var lika underbara som vanligt. Kommer inte ihåg vad hon heter, men jag har haft henne förut och hon kom fram när hon såg mig,och frågade om jag var lika rädd denna gång som förra och då kom tårarna.
Hon satt sig brevid mig då och pratade lugnt och sansat. Gillar henne, har alltid gjort!
Sen var jag inrullad på operation och nej jag gillar inte det. Narkosläkaren kom och hon var jätte snäll. Hon hade hört från min favorit narkosläkare fredrik, att jag var livrädd för att sövas och hon sa att det kommer gå jätte bra!
Medans hon stod där och pratade med mig,så hörde jag bara ett FORZA BAJEN rop och visste då att Fredrik kommit in i rummet! Vilken lättnad. Det tillhör traditionen att det sista jag skall höra innan dom söver mig är ett FORZA BAJEN och jag vräker alltid ur mig KÄMPA GNAGET!!!! innan jag somnar.
Samma sak när dom väcker mig på operation , så vaknar jag alltid till ett Bajen forever rop och jag brukar säga att nu har något sniffat på lustgasen igen!!! Och så var det även denna gång. Och sedan somnar jag om en stund normalt.
Men denna gång var jag väldigt lätt väckt! Medans jag låg på uppvaket så kom min favorit kirurg in och hälsade, han hade sett mitt namn på op tavla och var fundersam varför han inte hade opererat mig. Fick förklara då att jag var inne för destruktionen.
OCh ja då hade han förståelse att det var inte riktigt hans grej.
När jag väl kom upp på avdelningen, så kom läkaren som opererat mig och förklarat att allt hade gått bra med destruktionen, men att tiden fick utvisa om det fungerat!
Hon förklarade även att jag hade fått problem med andningen under operationen och att jag kanske kunde ha ont i halsen ett par dagar efteråt eftersom dom fick trycka ner en luft slang för att hjälpa mig.
Troligtvis så fick jag en allergisk reaktion på något, men dom vet inte vad. Men eftersom jag är så pass allergisk så hade dom extra koll på mig!
Vid 13 tiden blev jag utskriven från sjukhuset och fick åka hem. Sådana dagar gillar jag på sjukhuset kan jag lova.
Jörgen kom och hämtade mig. För han var ändå med pappa på Huddinge sjukhus, så nu slapp han köra två vändor dit.
När man väl kom hem, så släppte all spänning och då insåg man hur mörbultad man kände sig, kändes som om någon kört över en med en ångvält och speciellt i dom nedre regionerna.
Men men nu är det gjort och nu väntar man på bukplastiken och det är en bra mycket större operation...vill verkligen ha den. MEN ajaj vad jag fasar för den !!

Jobbig dag idag!!

Vaknade i morse jätte arg!! Hade haft en jätte konstig dröm och vaknade jätte arg på Jörgen och han var inte ens hemma.
Mmmm hjärnan kan ställa till det ibland.
Har dock under dagen lugnat ner mig, men å andra sidan kanske det var bra att vakna arg, för jag har hunnit städa Liams rum, bara för att få ur mig ilskan.

Linneas 2 brutna tår, ställer till det för henne kan jag lova, hon försökte springa och det gick inget vidare. Hon gallskrek ett bra tag och satt i famnen och gosade och rätt gulligt satt och skällde på sin onda fot!! Såg rätt kul ut.

Vad är det som är jobbigt idag då?!? Jo är så nervös för i morgon så jag mår dåligt av det! Har en obehags känsla att något kommer gå fel. Livrädd att söva igen, har sådan dödsångest just nu, så jag är grinfärdig.
Vill inte att något ska gå fel, men hela min kropp skriker att något kommer skita sig i morgon.
ÄR rädd att inte vakna upp i morgon, inte mer få se mina barn igen och visst som många säger, det kommer du inte märka isåfall!! Visst är det så, men ändå!!
Tankarna är många och långa! Vad kommer hända med min familj om jag nu inte skulle vakna i morgon?? Kommer Liam och Rickard framför allt klara det??
Sitter här och försöker skriva ner allt detta och mina tårar bara rinner.
Tänk att aldrig få ligga och gosa med mina barn eller aldrig få veta om Rickard kommer klara av att bli en ny Kalle Moreus.
Bara tanken skrämmer mig något fruktansvärt!
Vill att Jörgen skall vara med mig i morgon, men han kan inte , har ingen som kan ta barnen fram tills det att dom skall till skolan. Och vart skall vi göra av Linnea då hon inte kan gå på dagis.
Får inte köra bil i morgon så det blir en tidig morgon , då jag skall vara på Huddinge redan 06,45 på morgonen.
Så det får bli bussen!! Nåde den som irriterar mig i kollektivtrafiken i morgon, eftersom jag redan kommer vara nervös och inte på bra humör!!

2 Dagar tills operation

Ja det närmar sig, är nervös som tusan. Vill verkligen inte detta, känns så slut gilltigt med att förstöra livmodern.
Visst jag är redan steril, men ändå det känns så fel. Men har jag något val egentligen???
Vill jag leva resten av livet trött och hängig eller vill jag vara pigg och orka med livet??!! Valet är egentligen inte så svårt kan man tro. Och det var det inte i börja, när läkaren sa att om vi förstör din livmoder, så du slipper dina blödningar ni tjejer envisas med att ha en gång i månaden, så kommer dina järnvärden hålla sig i schakt. Så när han sa det, ja då var valet lätt. Jag vill orka leka med barnen, orka gå ut i skogen nu på hösten och plocka svamp. Vill inte hela tiden se ut som en Zombi med svarta ringar under ögonen.

Men nu 2 dagar innan operationen , så NEJ jag vill verkligen inte genom gå detta!! Så vad göra?

Nu inför denna operation har jag fått gått på en cancer medicin som heter Esmya. Och gisses vad dålig jag har varit.
Huvudvärk, magen är spänd som en ballong och känns som den skall spricka när som helst. Illamående, kräkningar, enorma blödningar, frusen och trött.
Man får en helt annan respekt för dom som har cancer och måste äta denna medicin för att överleva. Att konstant ha denna illamånede är inte kul. HAr under denna tid även ätit Zofran,vilket är en illmående medicin för att motverka illamående. Men NEJ det har inte hjälp. URK säger jag bara.

När jag först fick denna medicin höll jag på att tuppa av 2500:- skulle apoteket ha för 28 tabletter, snacka om att sko sig på människor som är jätte sjuka. Visst jag har högkostnads kort. Men tänk dessa som inte har något val utan, måste gå på dyr medicin.
Okej vi har högkostnads skydd på apoteket, men det är fortfarande 2.200:- man måste punga ut första gången.
Det är mycket pengar det. Tänk om man inte har det bra ställt, då är 2.200:- VÄLDIGT mycket pengar.
Som hon på apoteket sa, man skäms när man ser hur dåligt folk mår och man vet pga av mecicinen att dom verkligen måste ha den och så skall man ha hjärtat att säga, JA ha du detta blir 2.200:- .
Hon berättade att många människor faktiskt går i från apoteket utan medicinen , för dom har inte råd med det!!
Och den här medicinen är en av dom billigaste som finns när det gäller cancer mediciner.
Det stämmer faktiskt, mammas mediciner gick på över 5.000:- som hon var tvungen att hämta ut var annan vecka.
En vän till oss som har cancer berättade att hans spruta han måste ta varannan dag kostar 25.000:- per spruta! HJÄLP!!
Ärligt hur kan medicin vara så förbaskat dyrt??

90:- /st kostar dessa små tabletter

Veckan som varit

En händelse rikt vecka med lite av varje om man säger så.

On vi börjar med polisanmälan, så har jag fått både delade reaktioner. Vissa tycker det var jätte bra att jag tog tag i det hela, menas vissa undrar vad i helvete jag sysslade med. 

Att ta beslutet att polisanmäla en 12-åring var INTE lätt kan jag lova. Men efter att ha sett hur denna kille slår och fortsätter slå på små nybörjare barn i skolan , ja då var beslutet egentligen rätt enkelt!! Jag gjorde det inte gör att jävlas med pojken, utan för att han ska få hjälp, så han inte hamnar fel när han blir äldre!! 

Och efter jag fick äran att möta hans far, så kändes beslutet ännu mer rätt vill jag lova.

En annan sak som fick mig att göra det var faktiskt egoistisk sak och det var, tänk om han går på mina barn! Och dom inte vågar säga något ,det är en tanke som får mig att känna riktigt obehag kan jag lova!

Som den lilla pojken som nu blev sparkad , han var visst ofta slagen av denna kille visade sig ! Men hans föräldrar visst inget, för att Lill killen inte vågade berätta för sina föräldrar. 

Träffade Lill killens mamma i Haninge centrum och hon gav mig en jätte kram och tårarna rann på henne och det enda hon sa var TACK!! Lill killen stod brevid och bara log.

Då visste jag att det jag gjorde var RÄTT!

Den andra föräldern som var med, ja han ler varje gång vi ses i skolan , ja han polisanmälde pappa för förtal mot mig, och han känner att vårat agerande var helt rätt !

Så ja vad är rätt eller fel i detta läge?? 

För ni som nu undrade hur jag kunde göra det. Ställ er frågan själva: Hur skulle ni själva må om ni såg ett större barn stå och besinnings löst sparka en 6-åring som ligger på marken i regnet och försöker försvara sig själv?? Och sedan ha vetskapen att denna stora kille har slagit flera mindre barn och kommer fortsätta göra det!!

Har man ett samvete så tar man tag i det hela , men har man inget samvete, okej gå förbi då och förstör troligtvis livet för båda dessa barn!! Den stora killen kommer med all säkerhet att hamna i fel umgänges krets och få stora problem, medans den lilla killen kommer få ärr på insidan gör resten av sitt liv ! 

Vad har hänt mer denna vecka? Nja inte så mycket egentligen. Har bakat enormt mycket denna vecka till kyrkan , för igår så hade Österhaninges körer en lördag med sångpedagogen Hans Nyberg och till det skulle de finnas fika! Så 400 små mintkakor gjordes och 5 sockerkakor .

Så på lördag morgon så var det först kyrkan som gällde sedan hem fort för att då var det gårdstädning och korvgrillning.

Efter det så in och städa huset. Vid 14.30 då tillbaka till kyrkan, fixa fika. Och den verkades uppskattas!

Hann även med att lyssna på när dom repeterade och dom var duktiga om vissa bara ville/ vågade släppa pärmen och titta upp och se på körledaren! Ojoj vad mycket bättre det lät när dom provade och det såg mycket bättre ut!!
Nähä sedan hem och försöka ha myspys med barnen, men det slutade i full kaos. Jag fick bära in en hysterisk Liam i sitt rum, men min mage var inte riktigt med på den iden kan jag lova. Fick så ont så jag funderade själv på att ringa efter en ambulans.

Nej alla nära och kära, nu är det dags för en ny vecka,med nya utmaningar.
Vad väntar denna vecka?? Jo en operation på torsdag,barnen har fiollektioner samt orkester. Måste med pappa tillbaka till huddinge, då han fick tillbaka fel tänder från tandteknikern..
Så kram på er alla

Lunch med mammas chef och bästa vän Annica

Idag hade jag sett fram emot och det var att luncha med mammas chef och bästa vän Annica. Vi skulle ha lunchat för länge sedan, men massa saker har hela tiden kommit i vägen. Så när jag vaknade i morse och min mage vägrade vara med mig, så vägrade jag att gå med på magens krav !! Utan idag så vann äntligen jag över magen och jag kom iväg.

Men inte trodde jag det skulle vara så svårt att träffa Annica idag, helt plötsligt så kom alla känslor upp och massa minnen av min älskade mamma bubblade upp till ytan.
Missförstå mig rätt, älskar Annica och har alltid gjort. Men trodde inte det skulle vara så svårt att se henne.
Hon och mamma var jätte bra vänner och jag och Annicas söner har alltid drivit med varandra, dom Djurgårdare och jag Aikare, så ni kan ju gissa vad som vräkts ur mellan oss. Men vi har alltid haft den chargången och jag skulle inte vilja ändra på någonting där.

Men när jag såg Annica idag, så ville en del av mig bara springa där ifrån och gömma mig, ville att min mamma skulle vara där med oss. Men NEJ det kommer hon aldrig mer vara, men jag är JÄTTE glad att Annica fortfarande håller kontakten med mig, så på så sätt har jag fortfarande en dela av mamma kvar.

Vi hann prata om mycket och jag fick lätta på hjärtat om hur det går med pappa, hur jag och familjen klarar oss och fick även chansen att prata om mammas bortgång på ett annat sätt än jag har kunnat förut. Visst jag och Jörgen har ju diskuterat och han har lyssnat, men det här var annorlunda och det var jätte skönt.

Annica berättade att idag var det exakt 1 år sedan hon var upp på sjukhuset och pratade med mamma . Hon och mamma var ner på sjukhus fiket och fikade, snackade skit och hade det kul. Svårt att tro att bara 2 veckor senare skulle hon gå bort i cancer.
Då trodde man att hon skulle klara sig.
Fick även chansen att berätta för henne om mammas ordinarie cancerläkare Joel, som själv vart chockad när jag träffade honom 3 månader efter mammas bortgång. Men när jag väl orkar skriva om det , då kommer det upp här.

Satt och grät till och från och Annica lät mig gråta vilket var jätte skönt. Men varje gång jag grinade så vart Linnea helt plötsligt stor, för hon tog servetter och försökte torka mina tårar och pussa sin gamla mamma!!
Min underbara lilla tjej.

Ser fram emot  nästa lunch med Annica. En vacker dag skall jag också orka åka ut till mammas jobb och hälsa på .
Men just nu känner jag att jag inte kommer orka det, men det kommer en dag när jag skall ta tag i det med.

Blir tokig på skolsköterskan

Man får säga vad man vill om Höglundaskolan, men skolan är bra! Visst jag och rektorn Sören vi har våra diskutioner men vi förstår varandra och respekterar varandras åsikt.

Rickards Epipen

För några veckor sedan så var jag och Jörgen på möte i skolan med Sören och skolsköterskan, för diskution om hur vi skall lösa detta med Rickards allergi.
Och vad både jag och Jörgen och Sören minns så bestämdes det att jag och Jörgen var tvungna att ha koll på när Rickard mediciner har bäst före datum, och se till att det alltid finns mediciner tillgängliga.
Sen skulle skolsköterskan se till att ALL skolpersonal vart informerad om hans allergi samt instruera dem i hur hans EPIPEN fungerar.
För ca 1 vecka sedan kom fritids personalen och tittar uppgivet på mig och frågar när dom skall få information om Rickards mediciner. Tittar jätte förvånat på dem och svarar ärligt att det skulle skolsköterskan redan ha gått igenom med dem. det skulle hon göra på deras hemvist möte. Men enligt Rickards lärare Elisa så hade skolsköterskan bara ställt sig på ett lärarmöte och tagit fram pappret om Rickard och läst uppifrån och ner. När lärarna frågat henne hur sprutan skulle ges hade hon bara svarat det får ni ta med föräldrarna, dom frågade om tabletterna dvs Betapreden och hur dom skulle ges så fick dom samma svar det får ni ta med föräldrarna.
Vart då väldigt arg, inte på lärarna eller fritidspersonalen utan på skolsköterskan!! Hon kan inte sitta på ett möte och SÄGA att det fixar jag och sedan bara några dagar senare stå på ett lärarmöte och hänvisa allt till oss.
När vi var på möte med Rickards allergiläkare Per så vart han bestört över hennes agerande. För det får inte gå till så här enligt honom.
Men han är bra Rickards läkare, för han skrev intyg på precis allt samt att han skrev ut mera Epipener till Rickard eftersom han är så pass allergisk så han behöver 2 Epipener  per allergichock om vi säger så.
Har sedan vi var till läkaren försökt få tag på skolsköterskan för att få reda på varför hon INTE hjälp till med det hon lovade på mötet.
Men jag har ringt, har mailat varit i skolan och sökt henne. Men NEJ hon hör inte av sig. Det tycker jag faktisk man kan göra. Det handlar dock om ett barn som har en jobbig allergi som om han inte får hjälp kan förlora sitt liv . Jag är inte villig att offra min son bara för att skolsköterskan inte kan få ( ursäkta språket) tummen ur ARSLET och hjälpa till.
Fick tag i Sören förra veckan och frågade om det var jag och Jörgen som misstagit oss ang informationen om hur personalen skulle få informationen om Rickard och hans allergi och mediciner och Sören svarar samma som jag och Jörgen fått uppfattningen om , att det skulle skolsköterskan ta hand om, vi var bara tvungna att hålla koll på att det finns mediciner i skolan.
Berättade då för honom att personalen inte fått reda på något, inte Rickards hemvist personal heller utan att hans personal står helt bestörta och jätte nervösa ifall något skall hända.
Sören tittar på mig och ställer frågan..SKÄMTAR DU??? Näää jag skämtar inte.
Var av hans försöker få tag i henne, men hon är som vanligt inte anträffbar. Hon är på möte någonstans i kommunen.

Så idag tog jag mig till skolan , först för att lämna Liam och sedan för att lämna in massa intyg som skolan vill ha ang Rickard. Och vem skall ha dem tror ni??? JO skolsköterskan! Hmmmm men men jag går till expiditonen och frågar Maria som jobbar där om Sören är där eller skolsköterskan. Sören ja han var inne som läraren eftersom dom hade personalbrist.
Skolsköterskan skulle vara på plats, så Maria skickade upp mig till hennes kontor. Och mycket riktigt hon var där. Visade henne att jag bara skulle lämna ett kuvert med intyg, men vad gör hon?? JO hon flyr in till kuratorn och smäller igen dörren. Stannar utanför och väntar, tänkte att dom kanske hade något att diskutera och hon skulle komma ut eftersom hon såg att jag kom .
Det går över 20 minuter och ingen skolsköterska. Knackar då på dörren, men ingen som öppnar,knackar på ännu en gång men nej ingen öppnar. Och nej det finns ingen annan utgång från dom rummen.
SÅ jag och Linnea börjar gå där ifrån, öppnar dörren för att gå ut i stora hallen i skolan och då hör jag hur kuratorns dörr öppnas och ut tittar skolsköterskan, men hon stoppar bara ut huvudet och tittar sig omkring för att kolla om jag är kvar. När hon ser att vi inte är kvar, ja då går hon ut och in på sitt kontor. Gick ner till expeditionen och frågade Maria om hon kunde lämna dessa intyg till Sören. Hon frågade varför skolsköterskan inte tog emot dem, sa då som det var och Maria stod som en fågelholk , hon kunde inte tro att det var sant.
ÄRLIGT TALAT hur jävla svårt kan det vara att vara ärlig och säga att nej jag har inte gjort som vi bestämde.
Men att inte ens våga träffa mig tycker jag är höjden av feghet. Att inte ens ta emot Rickards intyg för att hon är för feg eller vad det nu är .
Fattar hon inte att det har med Rickards liv att göra?!?!
Ska man verkligen jobba som skolsköterska om man inte ens vågar träffa föräldrar där som i vårat läge finns en allvarlig allergi, som all personal på skolan måste veta om!
Jag kan ärligt säga att jag är jätte nervös varje dag Rickard går till skolan just nu, för vad händer om han blir utsatt för skaldjur!??! Kommer någon kunna ge honom en Epipen spruta?? Eller kommer alla stå handfallna eftersom ingen har gått igenom allt detta med dem.
Nu undrar ni säkert varför vi inte gått igenom allt med lärarna?! Jo det har vi gjort med dom i Rickard närhet. Men fortfarande så skall ALLA personal ha vetskapen av vad som kan hända!! Och dom mötena får vi inte vara med på, har redan försökt få vara med på ett sådant möte.
MEn vad händer den dagen Rickard får en allergichock och hans närmsta personal inte är där??? Vem skall då bära ansvaret ???
Visst det slutliga ansvaret hänger ju på mig och Jörgen, men skolan borde väl också se till barnets bästa i detta fall?? Eller??

Dålig dag

Hade en sådan trevlig dag igår, så såklart måste ju denna dag jävlas!
Vaknade vid 05 i morse av att jag blev bokstavligen utsparkad ur sängen av 2 barn, dom tycket antingen att mamman tog för mycket plats eller att jag sovit tillräckligt.
Efter frukost stack 2 barn till ett par kompisar och 1 barn skulle på kalas och den 4 hon skulle plåga sin mor och far resten av dagen.
Så vi bestämde att åka till www.godisbolaget.com i segeltorp för att införskaffa kvällens myspys.
Men innan vi kom iväg så började min mage att strula eller magen, livmodern om vi ska vara ärliga. HAr dom senaste 2 veckorna gått på en medicin som heter Esmya, det är egentligen en cancer medicin men jag har fått den inför en operation som jag nu skall in på den 17/10 för en destruktion av livmodern.
Anledningen till den operationen är att mina järnvärden brakar ihop varje månad när den röda perioden kommer och jag blir jätte dålig.
Sen jag började med denna medicin så har jag mått jätte konstig och ett tag var jag så pass dålig att jag bara låg till sängs och blödde enorma mängder och hade väldigt hög feber.
Men sen lugnade det ner sig tills idag. Precis när vi skulle åka iväg, så högg det till i nedre regionerna och jag trodde hela nedre delen skulle explodera för att vara ärlig.
Tog mig till sängen, men envis som man är så 2 Citodon , 5 minuters vila och åkte vi iväg till Godisbolaget. Det är en GODISBUTIK kan jag lova, 1000 sorters godis och speciellt så har dom mina favoriter fruktgele i choklad.
Sen skulle vi handla lite mat till i kväll och tog oss till Ica Maxi, men väl där så började värken bli värre och värre igen och nu orkade jag inte mer.
Så hem krypa ner i sängen och försöka vila. VILA och jag går ta mig F-N inte ihop, blir ju rastlös när jag vet att det finns saker att göra.
Så pallar mig ur sängen och skall börja i köket, men nej kroppen vill verkligen inte. Tar mig till köksbordet och bara orkar inte mer just nu!!!
Hade ju en sådan bra dag i går, varför skall man inte kunna få ha 2 sådan dagar i rad för????

Ångrar jag min GBP operation??

Har fått den frågan väldigt många gånger , eftersom min GBP operation jävlas!! In och ut på sjukhus med tarmvred och magsmärtor och dom tar aldrig slut.
Behöva gå på morfin stup i ett är inte kul. Att behöva vara sjukskriven väldigt länge pga av att läkarna skall bestämma sig är inte roligt utan bara rent av frustrerande kan jag lova.

Ångra denna lilla sötsak?!?

Men ångrar jag operationen i det stora hela så NEJ!!!
Det skulle vara att ångra lillfisan. Hade jag vetat om att jag var gravid innan operation utfördes , så självklart hade jag skjutit upp GBP operationen.
Men nu hade vi fått beskedet av SÖS att jag inte kunde få flera barn, och visst man vart lessen för det, men jag hade dock 3 underbara killar sedan innan. SÅ jag var nöjd.

Frågan som också kommer upp flera gånger är varför gjorde inte Ersta ett graviditets test innan???
JA för att dom fick samma besked som jag och Jörgen fått från SÖS att jag inte kunde få flera barn pga av en missfalls skrapning som gick fel.

Men operationen ångrar jag inte kan jag lova. Just bara känslan att kunna sätta sig bakom barnen på en snowracer första vintern efter operation är obetalbar kan jag lova.
Eller första REAN man kunde gå på utan att gå där ifrån lessen för att man var för stor för att hitta något.
Det finns många sådan ögonblick och det gör allt annat värt, man glömmer bekymmrena emellan operationerna. Det är inte värt att haka upp sig på det!!
Skulle jag gräva ner mig varje gång som det strula, ja då kan jag lika gärna ge upp livet!! Varför skall en strulande mage få bestämma hur jag lever mitt liv egentligen??
Visst dom dagarna det strula och man skall in på operation och man ligger där jätte nervös, så visst då är man nerstämd och lessen och undrar varför blev det så här!!!

Maken har en kompis som gjort samma operation som jag och många andra, om man tycker jag har komplikationer, så är mina väldigt små kan jag lova.
Han var jätte stor när han gjorde sin operation och han gick ner väldigt mycket första året så kroppen hängde väl inte riktigt med, när han förlorade sin vikt kan man säga.
OCH där kan vi prata om komplikationer. Han väntade ett tag på att få en tarmtransplantation , hela hans tarmsystem var tvungen att bytas ut, han fick stomipåse, har fått ligga på sjukhus mer än jag vågar tänka på, men ändå så är han glad , men har ont! Och vem skulle inte ha det!
Om han inte ger upp varför skall jag då ge upp!!!

Allt strul är denna lilla dam värd, hon fick en tuff start
i sitt liv

En vecka med OTROLIGT LITE sömn och gamla vänner

Har haft en underbar vecka men dock väldigt prickig sådan. JA dottern fick vattkoppor och gud vad den lilla tösen fick lida.
Det hela började i måndags, klädde på henne och märkte att hon hade en rödprick på näsan. Jörgen hade gått iväg för att lämna barnen i skolan. Och när han kommer tillbaka så upptäcker han ytterligare en prick fast på sidan om näsan. Och Jag tar av henne mössan och det var precis som att dra på vattenkranen woosch så var hela hon full med prickar.
Om det bara hade varit prickar,men hon fick hög feber med den lilla skrutten.
Barn som normalt blir sjuka har ju en tendens till att sova så mycket mer, men tror ni det gäller min lilla fisa lotta?? Kan svara på den NEJ det gör det inte.

Ringde vårdcentralen för jag upptäckte att vårat flytande Tavegyl var slut och fick då det hemska beskedet att flytande Tavegyl görs inte länger!!!! MEN helt ÄRLIGT, vem kom på den briljanta iden?? Vad skall man då ge ett barn som har enorm klåda och inte kan äta tabletter?? Jo fick svaret AERIUS, jo det fungerade på två sätt
1. Lillfisan blev speedad till 1000 och absolut inte trött över huvudtaget
2. Klådan försvann för stunden.
Men Aeriusen är ju som med all annan allergi medicin, den får bara tas 1 gång per dygn och i det här fallet fungerade det ju inte.
49 sömlösa timmar senare så kom man på den briljanta iden att prova ge henne en halv Tavegyl tablett krossad och på sked med yoghurt och JAAAAA det fungerade.
Så äntligen somnade hon och mamman. Klådan jag den höll sig borta hela natten och vilken befrielse det var!
Men inlåst i huset har man varit, då alla har en sådan enorm skräck för dessa vattkoppor. Visst har man inte haft vattkoppor som barn och nu är i vuxen ålder, ja då har jag full förståelse varför man inte gillar
vattkoppor. Men föräldrar till barn som själva just har haft vattkoppor,blir hysteriska!!! 90% av alla som får vattkoppor får det bara 1 gång.
En förälder i Liams klass , var mer eller mindre hysterisk för att jag kom och hämtade honom på fritids!! För jag var ju hemma med ett barn som hade vattkoppor. Frågade då om hennes barn eller hon inte hade haft vattkoppor, men fick tillsvars att det hade dom alla haft!! JA men vad är då problemet?? LIllfisan var ju inte ens med.

Många undrade varför vi inte har vaccinerat henne mot vattkoppor och ja varför har vi inte gjort det?? Av en enkel anledning och det är att enligt läkarna så håller det vaccinet bara i ett par år och sedan finns risken att man får vattkoppor vid ett senare tillfälle i livet. Så varför skulle vi skjuta upp det när det är bättre att få vattkoppor i tidig ålder, för då kan man handskas med det bättre och enligt läkarna så kan det vara svårare att få vattkoppor som vuxen.

En annan sak jag var tvungen att fixa under veckan var att jag lovat en av mina vänner Anna Karlsson att hjälpa henne köra massa saker till ett Blogg event inne i stan och eftersom Lillfisan nu fått vattkoppor kan ni ju tänka er hur många som ville hjälpa till!!! Typ ingen! Men Lillfisans gudfar lovade att ställa upp och köra om det var så att jag inte kunde!! Och med tanke på att han bara jobbar nätter , så ja vad säger man!!! Kan man ha bättre vänner egentligen.
Men torsdagen kommer och helt plötsligt säger min far att jag kan försöka passa Lillfisan om du vill köra Anna.
VAAAA kom det verkligen från honom?? Helt paff svarar jag JA , han måste ju få testa.

Så äntligen fredag!!!

Upp tidigt på morgonen och få i väg barnen till skolan, pappa kom ner och sedan städa bilen!!
Mot Älvsjö och hämta Anna och sedan mot Mölnbo för att hämta massa massa saker till deras blogg event!! Och jag lovar er det var massa massa saker, men vi fick plats med det mesta i bilen och mot stan bar det av!!

Säger bara hahahahahaha vilken grej!! Hade hur kul som helst dessa timmar med Anna idag. Vi hann prata om mycket, om barn och deras roliga kommentarer . Vi hann även diskutera våra GBP operationer och hur min komplikationer ställer till det för mig, medans hennes operation blivit hur bra som helst.

KOm till resturangen dom skulle hålla till på och ja, ärligt!?!? Dom skulle ha behövt en större resturang kan jag lova.
För det var inte bara min bil som var packad till bris
tningsgränsen, fast jag hade fått plats med mera. Utan det kom en lika stor bil till med lika mycket grejer till deras kväll. Jisses vad prylar.
Så nu 3 skrattande tjejer som skall packa ur 2 bilar, med en massa sura gubbar som fått för sig att dom äger gatorna inne i stan!!!
JO vissa tjejer kan faktiskt köra bil och bra mycket bättre än vissa av er surgubbar som i detta läge behövde en PORSCHE som penis förlängare!!
Ja dessa surgubbar!!! Vilken tur att jag inte var ute just då, för då hade repan i hans svarta lack blivit dyr att laga kan jag lova.

Lämnade nu 2 underbar tjejer åt sitt öde ikväll men kan garantera att dom kommer ha en super kväll..

Så nu hem och dessa LÅNGA bilköer på VÄG 73!!

Så nu skulle det ha varit myspys med grabbarna , men 2 av mina herrar satte stopp för det när dom fick för sig att börja spotta på varandra i vardagsrummet och då blev det kollektiv bestraffning kan jag lova.
1 barn ja hon står och skriker i sängen, 1 kommer och gnäller att lillesyster bara skriker 1 pre tonåring som typ  får ett raseriutbrott och kallar alla för **********( skall inte nämnsa högt)
Och den sista som har ursäkter ursäkter för att komma undan att han och brorsan spottade på varandra!

Så nu alla nära och kära önskar jag er en skön natt sömn, för det tänker jag ha kan jag lova!! När väl mina hulliganer slutat tjafsa