Svårt att sova!!

Tänka att en annan människa kan beröra en människa så!
Nu har det gått 2 dagar sedan jag och min kollega hade våran självmords kandidat och jag ser fortfarande hans blick framför mig hela tiden, hans desperata kropp språk och hans totalt tomma blicka.
Somnade i fredags helt utmattad, mentalt utmattad. Men vaknade vid 04 och kunde inte somna om, tankarna vandrade på hur man kan bli så ensam,så man väljer att ta sitt liv och hur desperat man blir om det inte fungerar.
Han försökte ju ta sitt liv genom att skära upp sina handleder, men när det inte fungerade så försökte han skära upp ådrorna i fötterna och när det inte fungerade så går man i desperation upp till Jordbro station för att ställa sig längst ut på plattforms kanten och hoppa framför tåget.
Tackar min lyckliga stjärna att tjänstetåget kom från fel håll och ännu mer tacksam över att han inte upptäckte tåget.
Har nu suttit och tänkt på händelsen, om jag och min kollega gjorde något fel, eller om det fanns något annat vi kunde ha gjort. Och det finns mycket man kunde ha gjort bättre eller gjorde man allt rätt??
Men huvudsaken är väl egentligen att han kom bort från plattformen och kom iväg till sjukhuset.

Men att man själv skulle reagera så som jag har gjort denna gång. Läkaren på Previa sa att 40 minuter är en väldigt lång tid att vara under den enorma pressen som jag var i.
40 minuter som kändes som just då en evighet innan ambulansen kom till plats.
40 minuter att försöka övertala en människa att han är så mycket mer värd än att sluta sitt liv under ett tåg.
40 minuter med ovisshet om man hade en chans att stoppa honom om han nu hade tagit språnget ut  från plattformen.
Jag försöker att verkligen inte tänka på det här ordet OM!! Vad skulle ha hänt om! Nej ditt tänker jag inte en komma.
Men det går inte en minut just nu, då jag inte funderar på hur det hat gått för killen. Jag hoppas verkligen att han får den hjälp han behöver.
Jag hoppas att han har lika underbara vänner som jag har, som kanske vakanr upp nu och inser att han deras kompis inte mår bra och finns där för honom.

Har fått många klappar på axeln om jag jag gjorde ett underbart bra jobb. Polisen berömde mig när ambulansen åkte iväg med honom, Väktarna kramade om mig och sa att jag skötte mig suveränt.
Alla nära och kära tycker jag var duktig. Men var jag verkigen den. Gjorde jag verkligen mer än vad en annan människa skulle ha gjort???
Många har sagt till mig att många i denna situation hade vänt andra kinden till och gått där ifrån!! Jag hoppas verkligen INTE att dom har rätt......

Att man kan bli så ensam

Min och en kollegas morgon började med ett brutalt uppvaknande!! Vi står på stationen och väntar på varsitt tåg. Hon ska till Nynäs och jag ska till Cst för att börja.

Vi står och diskuterar att hennes tåg är sent.

Helt plötsligt så går det en kille förbi oss, väldigt tunt klädd och i flippflopps .

Han ställer sig på plattforms kanten med tårna utanför kanten. Han tittar söderut .

Säger till min kollega att det där är en självmordskandidat. Av någon anledning backar han ett steg och norr ifrån kommer ett tjänstetåg i väldigt hög fart.

Min kollega hon vänder sig om mot mig för hon är lika inne på att han kommer hoppa .

Men tack vare att tåget kom från fel håll så hoppade han inte. Han vänder sig mot oss och ja hans blick var helt tom.

Går in till spärrvakten och meddelar henne vad som händer där ute och hon verkade helt oberörd.

Hon säger att Ja jag får väl ringa trygg C.

Minns att jag vart irriterad på henne och ringer upp vårat OPL själv och får prata med underbara Micke. Så vakter larmas. På plattformen står min kollega och en resenär ( som blivit nervös).Min kollegas tjänstetåg kommer rullande in och på skyltarna står det SE UPP för passerande tåg! Och killen på en gång går över plattformen och ställer sig så när så nära plattforms kanten.

Tjänstetåget saktar in och plockar upp min kollega. 

Resenären som pratat med min kollega han kommer fram till mig och säger han är nervös att killen ska göra något!

Meddelar honom att vakter är på ingång . Helt plötsligt kommer killen fram och frågar om jag kan komma med honom .

Följer honom till en av bänkarna och han sätter sig ner.

Hans händer och fötter är blodiga . Frågar honom om varför han är blodig och får tillsvars en vass kniv. Ber att få titta på händerna och efter mycket övertalning får jag se dem. Han har försökt skära upp sina handleder.

Då finns inget val utan jag ringer 112 eftersom det fortfarande rinner blod ur handlederna.

Resenären och jag får in killen i vänthallen och där bryter killen ihop. Får ur honom att han är ensam och att eftersom tåget kom från fel håll hoppade han inte. Han talar jätte dålig svenska, så för engångs skulle kommer min Rinkebysvenska till något bra.

Han lutar sig mot min axel och tårarna bara rinner. Ordningsvakter kommer på plats och killen stelnade till. Håller upp ena handen mot ordningsvakterna och dom backar tillbaka. Då slappnar killen av en aning.

Sen ser man blåljusen runt stationen och ena ordningsvakten springer ner och det enda som kommer upp är ambulans personalen. Dom håller sig på avstånd och jag försöker få killen att förstå att dom vill kolla hans blödande handleder.

Han låter en komma fram om jag står kvar. Ambulans sjuksköterskan säger att han måste åka in. Men killen vägrar för han vill hoppa framför tåget.

Jag och resenären intalar honom att ingen ska dö idag, utan han ska få hjälp . Killen bryter då ihop igen och gråter mot min axel.

Sen säger han NEJ, jag DÖ!! Du ringa min mamma och vill att jag ska ringa hans mamma!

Blir då arg på killen och säger att om några timmar så kommer mitt tåg som jag ska jobba på att blåsa förbi här och INGEN ska hoppa framför det och speciellt INTE han!!

Efter en stund övertalning så går han med på att följa med till ambulansen om jag får följa med ner! Säger åt honom att så klart jag följer med ner.

Väl nere så blir killen jätte nervös för där står massa poliser och väntar.

Ordningsvakterna får polisen att backa bak en bit.

Så till slut får vi killen att sätts sig på båren och följa med ambulansen .

När jag och resenären börjar gå upp mot plattformen igen så kommer en reaktion jag absolut inte förväntade mig!! Hela cenariot spelar upp sig i mitt huvude igen och jag hör hur resenären som hjälpt mig säger att nej. Jag går hem. Medans jag går på plattformen så börjar min kropp skaka något fruktansvärt och jag blir helt mentalt slut!! Ringer Micke på OPL och säger att jag inte orkar tänk tåg. Var av Micke säger att jag har skickat ut jouren på din tur! 

Hela tågresan in till Cst så är det som ett vaccum , helt plötsligt är jag på Cst och går upp på jobbet där morgon jouren mötet mig.

Vi pratar och tårarna börjar rinna på mig. För helt plötsligt så finns där ett ansikte på någon vi troligtvis eller med all säkerhet hade kört på!! Helt plötsligt blev där en person !! Och inte ett dunk!!

Har varit med om 2 st påkörningar innan och då har det runnit av en som vatten på en gås, men nej inte denna gång !

Arbetsledaren dom har jouren bestämmer att ta mig ut tjänst!! Och nu så här så tycker jag det är ett bra val!! För hur jag än försöker tänka på något annat , så kommer han tomma blick på näthinnan!!

Känner mig själv väldigt tom just nu och funderar på hur man kan bli så nedstämd så man väljer att försöka ta sitt egna liv?! 

Fick äran att lyssna på ena AIK-tvillingen

Nu när jag sitter och skriver detta är jag fortfarande tårögd och väldigt rörd över att få lyssna på AIK -tvillingen Erik.

4 år har redan gått sedan hans älskade tvillingbror gick bort !

Han berättade om hur tufft det var utan broder och svåraste tiden är runt jul, då han saknar sin bror som mest. 

Han berättade om hur dom växte upp tillsammans och allt dom gjort . Som AIKar själv så har alltid dom bröderna symboliserat AIK!! Så jag minns den dagen då Lennart gick bort och det tror jag hela AIK världen gör!

Sitter här på tunnelbanan mot Farsta och försöker skriva detta och jag måste se ut som en fjant!! Tårarna rinner , för helt plötslig kommer minnena tillbaka från den dagen för 4 år sedan. 

Man visste att han var sjuk, men man hade hoppet kvar att han skulle bli frisk.

Men nej ödet ville något annat .

Så idag när man sprang på tvillingbrodern på Hötorget så väcktes alla känslor igen. 

Folk i stånden på Hötorget hälsade och pratade med honom. Frågade hur det var, men bilden av bara 1 tvilling är så fel. Dom har alltid varit 2. 

Vill inte ha en GRÖN jul!

När man växte upp så var det för det mesta gröna jular. Varför?? ja ingen aning, för då var inte diskutionerna om klimat förändringarna så vilda som dom är nu.
Så visst kanske det var det som gjorde att barndom jularna var gröna.
Men nu dom senaste åren så har vi varit bortskämda med MASSA MASSA underbar vit snö. Och i år verkar det bli en riktigt GRÖN jul.
Vet att många är jätte lyckliga att det vita " lappmöglet" som dom kallar det har missat Stockholm. Men hur mysigt är det inte när man kliver upp så pass tidigt som jag ändå gör varje morgon och det är ljusare ute. Visst det är för det mesta kallare också, men ändå. Som tidig morgon jobbare så är det bra mycket lättare att kliva upp när snön gnistar i lampljusen och man hör knarrandet under skorna.
Människor man möter den tiden på dygnet är faktiskt trevligare när det är lite ljusare.
Men nu när snön LYSER med sin frånvaro så är det bra mycket tyngre att kliva upp. Man kliver ut i en mörk och grå värld,som är ruggig och kall. Visst är det kallt med snön med, fast det är en annan kyla då.
Folk i den Röda Limousinen( nattbussen) kurrar ihop sig och säger varken bu eller bä. Man är små frusen pga av dugg regnet som lyckas krypa in överallt. Nej Inte är det kul inte.

Jag som då jobbar i kollektivtrafiken, borde jag inte vara lycklig över att snön inte kommit för då rullar ju våra tåg?!?! Och inget SNÖ kaos ställer till det
Jo visst borde man vara det!! Men samma där. Folk är så mycket trevligare när det är snö, folk behöver det lilla ljuset som snön ändå ger,I motsatts till regn och rusk som gör allt så mycket dystrare.

Lyckliga barn förra året

Personligen så har jag mycket svårare att få en riktigt mysig julkänsla när det är grått och dystert. En riktig julkänsla för mig är snön som faller, adventsljusen i fönsterna, barn som far ner för pulkabacken, rosiga kinder när dom kommer in och att man får umgås med sina nära och kära.
Visst den delen att umgås med nära och kära det får man ju ändå fast det är en GRÖN jul. Men nej den riktiga JUL känslan finns inte riktigt där.
Spelar ingen roll hur mycket man håller på att julstöka och baka och spela julmusik, så för mig saknas ändå den julkänslan.

Deras fina snögubbe förra året

Våran baksida förra vinter

Hamnade i oenigheter om att vara hemmafru eller ej!!

Lär säkert få skit för detta med vi kör en då!
För någon vecka sedan hamnade jag i onåd hos en bekant till oss ang detta med att vara hemma fru eller ej. Hon är hemma fru och hon stortrivs med detta och hon satt och klankade mer på mig och min livsstil som arbetande 4 barns mamma.
Hon kunde inte förstå hur jag som mamma kunde offra dessa dyrbara stunder med mina barn genom att gå och jobba.
Och jag vände då på steken och frågade hur man orkar att bara gå hemma och inte ha ett eget liv, utan att bara serva familjen hela tiden!!
Har absolut ingenting emot hemmafruar för jag tycket dom gör ett sju helvetes bra jobb. Men det är INGENTING för mig. Jag har alltid jobbat, började jobba på Mc Donalds när jag var 13 år och har sedan dess hunnit utbilda mig till både ambulansförare, brandman och undersköterska. Har även hunnit utbilda mig till styckare och nu då ,så jobbar jag på pendeln!! Ett liv jag trivs med.
Har flera bekanta som är hemma fruar och dom gör ett jäkla bra jobb med både hus och familj. Jag beundrar dom något enorm.
Men just denna bekant blir jag tokig på, för i hennes värld så är alla arbetande mammor usla och vi har absolut ingen aning om vad barnuppfostran är.
Nähä tack för den du!! Prova själv att varje dag behöva gå upp runt 02 på natten för att åka till jobbet! för att sedan komma hem och plocka upp efter familjen,tvätta , städa, se till att dom blir utfodrade, dom skall skjutsas till fiol lektioner. Hinna läsa läxor med dom och någonstans hinna mysa med dem innan det är dags att nanna kudden igen för att ytterligare en dag kliva upp 02 en morgon.
Nej det är inte lätt att vara arbetande mamma heller, precis som det inte är lätt att vara hemma stannade mamma heller.
Men NEJ jag vill inte byta bort mitt liv som jag lever nu. Nu ser jag fram emot dom lediga stunderna med mina barn. Okej vi kanske inte alltid är sams på dessa lediga stunder, men dom är små människor dom med som måst få börja leva sina egna liv också med vänner och vara ute utan mamma och pappa.
Sen frågade jag henne varför hon inte hackad på Jörgen för att han inte är hemma och är hemma pappa?! Hon tittar på mig som var var från en annan planet, en man som är hemma med sina barn får jag tillbaka. nu har du verkligen spårat ur får jag höra. En kvinnas plats är hemma med sina barn och det är bara egotrippade mammor som jobbar.
Vart så ledsen över den kommentaren. Nej jag är inte egotrippad utan jag försöker kunna ge mina barn ett bra liv utan att behöva tigga om vissa saker och nej alla GIFTER sig INTE för PENGARNA skull!! Jag gifte mig med Jörgen pga av att jag ÄLSKAR honom och inte för att han är rik!!
Usch vad hemska jag känner mig, men nu är det skrivet!!
Så ja ni som här hemma fruar och trivs med det fortsätt vara det, för ni gör ett jätte bra jobb!!

God morgon världen

Ja då var man vaken sedan 05 i morse och när man går upp den tiden, så hinner man göra massvis med saker innan familjen ens gör ett knyst av sig.
Har hunnit tvätta, börjat koka tomte gröt , plockat upp efter gårdagen myspys och så vidare.
När man sitter här i ljuset från advents stjärnorna med en kopp te, så hinner man fundera massvis.
Och en av dom funderingarna är på hur lyckligt lottad man är egentligen. Här hemma har man make och 4 barn som ibland driver en totalt vansinnig, men ändå jag har några som driver mig vansinniga! Finns så mycket folk där ute som inte har någon alls och det måste vara tufft för vissa att inte ha någon vid stor helger som jul och nyår. Medans vissa har valt att ha det så.
Själv känner jag att jag skulle nog inte kunna klara mig utan nära och kära runt dessa högtider och speciellt mina barn och man.
JAJA jag vet att jag brukar säga att dom för det mesta är till salu. Och att dom driver mig till vanvett. Men nu när man sitter här och lyssnar på deras andetag och snarkningar( Nej inte Jörgen utan Linneas) så inser man hur extremt underbart det är att ha dem.
Försökte föreställa mig en jul utan dom och det enda jag kände var en enorm tomhet och tårarna började rinna.
Visst om man inte hade dem så kanske man inte vet vad som saknades. men nu när dom finns i mitt liv, så kan jag verkligen inte tänka mig ett liva utan dom.
Man ska njuta av den enormt korta stund som dom verkligen är små och vill umgås med sina föräldrar, för snart är dom vuxna och utflugna ur boet. En tanke som skrämmer mig lite, men inte av ego skäl eller jo kanske.
Men oron över hur dom kommer klara sig, kommer dom träffa sitt livs kärlek,kommer dom få jobb osv.
Visst många tycker säkert varför oroa sig nu, det är ju många år kvar. Fast Oliver är 11 och dom 11 åren har gått jättefort, så snart är han vuxen och man har inte hunnit med att den tiden flugit förbi så fort.
En annan av mina stora orons moln är Rickard och hans skaldjursallergi. Där har ni något som verkligen skrämmer skiten ur mig.
Vetskapen av att han kan dö av denna allergi om han inte får hjälp. Hur skall man kunna skydda honom?? Det går inte, jag kan inte förbjuda skaldjur i världen eller i våran närmsta umgänges krets. Visst man kan be folk undvika att äta det om dom skall träffa honom. Men eftersom han är så pass allergisk så kan det lilla minsta utlösa hans allergi. som i skolan tex. en lärare hade ätit kräftor dagen innan och kom med samma jacka till skolan den dagen och gav Rickard en kram och hon hade visst fått en stänk av kräftspad på sin jacka och det utlöste hans allergi.
Eller i kyrkan så var det någon som hade ätit något med skaldjur också dagen innan och den kvällen slutade med ambulans och blåljus till Sös barnakut.
Där läkaren uppmanar att vi skall hålla honom ifrån skaldjur. Ja och vad tror hon vi försöker göra??!! Han kan inte ens gå in på Ica Maxi eller Coop efter som dom har fiskdiskar,eller Port 73 eftersom Mickes fisk finns där. Har vi turen kanske allergin minskar ju äldre han blir eller så förblir den lika illa som den är nu.
Hur kommer de då att gå för honom när han blir äldre? Kan han själv gå och handla i mat i butiken eller är det något han måste få hjälp med?? Sånt sitter man och oroar sig för.
Kan säga att jag är livrädd när vi skall tex åka in till stan och gå runt i affärer. Tänkt om han får en allergisk chock då?! Visst vi har enipenen med , men ändå.
Vet att man inte skall måla fan på väggen redan innan det händer, men oroa sig JA det gör man.
Liam och Linnea då?! Oroar jag mig för dem?! Såklart jag gör. Men Liam har så pass mycket skinn på sin lilla näsa så jag vet att han kommer klara sig alldeles utmärkt. Är dock lika orolig för honom som för dom andra barnen om hur hans framtid skall bli.
Linnea! Ja hon är som Liam en tuff liten tjej med extremt mycket skinn på näsan och där har man en annan oro egentligen. Kan redan nu ha oron för när hon skall gå ut själv när hon blir lite äldre. Kommer sitta som en hök över telefonen och vara jätte orolig om hon inte ringer( fast det gör jag redan nu på Oliver)
Är jag en HÖNS MAMMA???? I mina egna ögon så JA!!!!

Då var det dags igen

Trodde jag skulle klara mig, men nej 3 veckor efter bukplastiken och ärrbråcks operationen så började jag känna mig dålig.
Magen kändes stel och ville inte riktigt som jag ville. Och den dagen slutade med ambulans in till sjukhuset.
Mmm den resan var inte trevlig, ambulansen kom och fick nog Sveriges mest otrevliga ambulans sjuksköterska. Hade så ont att tårarna rann och dom bestämde att jag var tvungen att åka in. Fick jag någon hjälp ut till ambulansen?? NEJ utan jag fick klara mig själv,men orkade inte hela vägen ut. Jörgen fick hjälpa mig sista biten.
Dom diskuterade vilket sjukhus jag skulle till och Jörgen sa att jag hade order om att åka till Karolinska Solna efter som det var där jag operades sist. Men lyssnade sjuksköterskan??? NEJ
Hon bestämde att jag skulle till SÖS. SÖS varför ska jag till SÖS???
Hon frågade mig i ambulansen om jag ville ha smärtstillande och jag sa att ja tack det skulle inte skada, en då piper hennes mobil till och hon tittar på den och svarar.
Sen sitter hon och tittar på mig, säger ingenting utan bara tittar.
Har så ont nu och tårarna rinner ner för mina kinder, så då frågar hon igen om jag vill ha smärtlindring och svarar yttligare en gång att JA det vill jag. Men nej hennes mobil piper igen och hon kollar den igen.
Tittar upp mot taket i ambulansen och försöker tänka på annat och verkligen försöker glömma hur ont det gör!! Hon tittar åter på mig och frågar om jag är allergisk mot några läkemedel och svaret är som vanligt. JA och hon vänder på pappret för att börja skriva,men gissa vad?? Jo hennes mobil piper och hon kollar den istället.
När vi närmar oss SÖS då tittar hon på mig och frågar om jag ville till ett annat sjukhus eftersom Jörgen hade påpekat detta. Säger då att ja det hade varit trevligt om jag fått åka till Solna, men nu när vi bara är 50 m från ambulans entren så får det väl bli SÖS.
Inne på sjukhuset så blir jag lagd på en brits och ambulans sjuksköterskan går iväg. Jag har fortfarande inte fått någon smärtlindring, utan blir lämnad i korridoren. Känns som om jag skall gå i tusen bitar. Efter 30 minuter så har fortfarande ingen kolla mig. Ligger där och har så ont så ont. Försöker ropa på en ssk men ingen bryr sig.
Jörgen ringer för att höra hur det går och jag bryter ihop, min enda önskan är att han kommer och hämtar mig , vill verkligen inte vara kvar.
När 45 minuter har gått så kommer en vitklädd människa och sätter på mig ett armband och jag säger till honom att snälla jag har så ont att jag klarar inte mer snart. Enda svaret jag får är att kirurg personalen kommer strax och tar hand om dig.
Skickar ett SMS till Jörgen och ber honom komma och hämta mig. 15 minuter senare kommer Jörgen in på sjukhuset och fortfarande ingen som kollat till mig, så han går till ssk disken och mer eller mindre undrar vad i helvete dom sysslar med??!! Han får svar att Ambulans sjuksköterskan hade gjort bedömningen att jag inte hade så ont, så mig var det inte bråttom med. Så jag hamnade sist på listan och hade 13 patienter före mig!
Skit kul. Hade bara den lilla sura J-V damen kollat mig i ambulansen och inte på sin mobil hela tiden så kanske hon hade märkt att jag hade ont.
Jörgen blir så arg, så han bestämmer att ta mig där ifrån, men precis när han skall hämta mig så kommer dom springande från kirurgen och ska köra mig in på en sal. Men NEJ jag vill verkligen inte vara kvar på SÖS.
Jag står för min åsikt att SÖS är och kommer förbli ett skit sjukhus, där personalen är noncharlant och ett gäng Divor!!
Jörgen han kör mig till Solna och när vi kommer dit är jag så pass medtagen att jag inte ens orkar kliva ur bilen,så Jörgen han går in och dom ber honom köra in i ambulans entren och där möter sjuksköterskor upp oss och lägger mig på en bår .
Dom tar prover och kollar min journal och upptäcker att jag har problem med tarmvred och då får allt en jäkla fart.
1½ timme efter det att jag ankommit Karolinska i Solna så har jag varit på röntgen och blivit inlagd . Vilken skillnad det är på sjukhus.
Ena skillnaden är att på SÖS så låter dom (som i detta fall ) ambulans sjuksköterskan göra första bedömningen och har man då oturen att få hon jag hade, ja då kan man ha haft en hjärtinfarkt och hon skulle fortfarande anse att man inte hade några problem. Medans Solna så anmäler man sig och sedan får man mer eller mindre på en gång träffa en ssk som pratar med en och kollar olika prover och där efter bedöms man på vilket Prio man skall hamna i.
Att det kan vara sådan skillnad på sjukvården här i Stockholm! Man blir ju nästan mörkrädd,eller nästan. Man blir mörkrädd. Visst SÖS ligger så väldigt centralt som det gör och har väldigt mycket folk,men ändå man måste väl ändå kolla alla som finns där och inte bara lita på vad kassan eller ambulanspersonalen tycker. Ett tillstånd kan drastisk försämras och då har man verkligen som sjukhus skitit i det blå skåpet.
Visst det finns många som säger samma sak om Solna och Huddinge. Men vilket sjukhus är bäst?? Det är nog svårt att avgöra, men min personliga åsikt är att Solna Vuxen akuten är helt outstanding jämfört med dom andra 2 akuterna.
Solnas barnakut (astrid lindgren) ja det kan vi ta en annan gång. För den har jag enorma åsikter om kan jag lova!!!

Vad är värst egentligen???

Ja vad är egentlige värst?? Fulla ungdomar eller fulla kostymnissar!

Min röst går iallafall till dom fulla kostymnissarna! Nej ni är inte Guds gåva till mänskligheten, även om ni tror det efter en herrans massa sprit innan för kragen och nej ni är inte allvetare heller!! 

Att jobba i kollektivtrafiken gör att man tidigt tidigt en morgon får stöta på en hel del överför friskade människor och viss är jätte trevliga och vissa skulle aldrig ha tagit den där första drinken/ölen!

Och värst är det väl nu , när alla julbord dragit igång.

Fulla ungdomar går för det mesta att resonera med, men en full kostymnisse som 1 gång om året ( typ) får komma ut och lufta sina lurviga är näst intill omöjlig att prata med.

Kommer till Cst( Stockholms central) där kommer det fram en herre till 2 av oss som just klivit av den röda limousinen och  är på väg till våran dörr för att gå in. 

Han försöker få komma in och vi båda förklarar att stationen öppnar 05 men ska han med pendeln så ska han gå lite längre bort för där är ingången till pendeln.

Men nej han ska in genom personal ingången och min kollega förklarar bestämt att denna del av centralen är avstängt just nu för allmänheten men dom öppnar klocka 05.

Herren börjar då argumentera mot honom och kallar honom både det ena och det andra . Kollegan fortfarande artig mot Herren och förklara ytterligare en gång !! Men Herren försöker ändå ta sig in.

När man har detta med dom fulla " ungdomarna" så accepterar dom för det mesta detta, och går vidare dit man pekar. För dom inser att det finns en dörr som troligen är öppen och dom kan värma sig!!

Men nej inte kostymnissar!! Dom ska dra upp hur mycket mer dom tjänar och hur mycket mer värdefullt deras jobb är och hur många  mer viktiga människor dom känner! Och standard kommentaren är för det mesta DU jag är högt uppsatt , så jag känner din VD!! Jaha och?? Brukar nu  i regel fråga vad våran VD heter och kan dom svara på det, så får dom gladeligen mitt anställningsnumret! Men hur många tror ni vet vad någon av alla våra chefer heter?? Tror jag fått rätt förnamn 1 gång under alla dessa år. 

Och samma sak även denna gång . Han stod där och gorma och svor , han skulle anmäla oss till våran högsta chef dvs VD!! 

Frågade honom då vad  VD heter och går till svar att det ska jag skit fullständigt i!! Förklarade då att om du kan namn ge våran VD då får du mitt anställnings nummer så du kan få gnälla ordentligt och du kan även ha en anställd att sätta dit .

Ja du han nämnde många namn och inte ett enda var rätt!!

Kan ju skvallra att våran VD är en man och kostymnissen kom på många namn , men mest tjejnamn!! 

Så NÄÄÄ det blev inget anställningsnummer till den trevliga Herren .
Men egentligen hur kan man gnälla på DAGEN ungdomar då dom äldre än snäppet värre än dom yngre och bra mycket otrevligare!?
Vad hände att man som vuxen skulle förgå med gott exempel?? Nää jag håller fast vid teorin...där spriten går in , går vettet UT!!!!

Prio 1 och blåljus med sonen till SÖS

Vi var i kyrkan och firade advent och nya kyrkoåret som började i dag. 

R kom upp med L och bästa polaren!

Dom hade kul, fick hjälpa prästen tända första ljuset i adventsljusstaken.

Efteråt var det adventsfika och lotter.

Medans vi sitter där och fikar, så börjar R klaga på att hans hals kliade och man såg hur han började svullna i ansiktet och han blev rödare och rödare i ansiktet !!

Man märker hur han får svårare att andas. Ringer Jörgen och ber han komma och hämta oss , eftersom R allergi väska ligger hemma.

Väl hemma, så fortsätter R svullna och bli flammig över kroppen.

Så Jörgen ger honom en Epipen, en adrenalin spruta och R började skaka och huvudet sa han kändes som om det skulle sprängas! Vi gav honom betapred med, men ringa 112 vart vi tvugna att göra!

Ambulansen kom relativt fort och R hade piggnat på sig en liten aning ! Men han måste ändå följa med till SÖS

I ambulansen får R det svårt att andas igen och han blir prio 1 och blåljus.

Han fick mer adrenalin och mer allergi medicin.

Väl inne på SÖS, läggs han på övervaket. 

Där trycker dom i honom ännu mer mediciner och han får en lugnare andning 

Efter en stund så orkar han inte att vara vaken längre , och jag förstår honom . Han har under 1 timme fått mer medicin än vad en vuxen brukar få.

Nu när man sitter här så hinner man reflektera över hur illa det kunde ha gått. 

Man hinner tänka på mycket . 

Jag är mest förundrad över hur extremt lite han behöver utsättas för, innan han blir så extremt dålig .

Vad händer om han skulle få det i sig?? Nu vart han inte utsatt för direkt kontakt med skaldjur , utan av att träffa någon som ätit det under dagen, eller går dagen!

Jobbigast är att man  kan inte skydda honom för detta!

Utan det är något han måste lära sig att leva med!

Det är så jobbigt att behöva sitta brevid och vara hjälplös.

Folk i våran omgivning tycker vi ska säga till ett par dagar i förväg om R ska med eller ej.

Men ska folk verkligen behöva låta bli att äta tex räkor kvällen innan , bara för att dom kanske kommer träffa R.

Han är 8 år och det är inte alltid han vill följa med när det väl kommer till kritan! Utan han stannar hellre hos morfar vissa dagar. 

Det är en svår fråga tycker jag!! Visst skulle jag vilja skrika ut till världen att GE FAN i att äta skaldjur. 

Jag vill inte att min son ska behöva utstå detta varje gång han möter någon som ätit skaldjur !! Men jag vill inte heller att folk ska behöva tänka på vad och när dom äter skaldjur !!

Detta är ett dilemma som är svår löst!!